Jag fick en kommentar som berörde mig väldigt mycket på inlägget om att jag tagit fler livsavgörande beslut de senaste två månaderna än jag gjort det senaste decenniet. Jag har som ni förstått befunnit mig på en bökig plats under en längre period. Men äntligen landat i på vilket sätt jag kommer vidare, och jag känner väldigt starkt att Det Kommer Att Bli Bra. Annorlunda, men bra. Annorlunda betyder inte sämre - det är bara annorlunda. Kommentaren löd:Åh, jag vill tro detta. Att det kommer bli bra. Jag har alltid varit en som har stark drivkraft framåt och vill förändra, men när livet varit extremt tufft i ..ja mer än 15 år nu..och istället för att det börjar vända så börjar det mer o mer ta ut sin rätt på kropp, själ, livslust, ork.. då är det som att min tro på att det kan bli bra igen dör. Hemskt att säga jag vet, är egentligen allergisk mot sån negativism, men... nu har jag hamnat där och det värker i känslan att för mig kanske det aldrig blir bra, så är det ju krasst också för många... Jag vill tro, och jag läser era ord alla ni som fått det bättre, eller fortsätter hoppas, och ska försöka inspireras av er. ❤️Mitt svar var:Jag förstår att det gnagt och gnagt och gnagt på dig. Självklart att man till slut blir uppgiven. ❤️ Och förstår verkligen vad du menar ang det där om att man inte känner igen sig själv vad gäller att vara positiv/negativ. Satt själv för inte så länge sen hos min psykolog och grät och grät och grät (igen) och försökte liksom ursäkta mig genom att säga "Du kommer inte tro mig, men egentligen är jag en i grunden positiv person". Så jobbigt att inte känna igen sig själv. Men nu börjar det komma tillbaka, och sakta men säkert känner jag skiftet. Vet såklart inte omständigheterna kring ditt liv, men vill försöka skapa lite hopp. Precis som Sandra säger så är allt föränderligt, och inget är skrivet i sten. Inte hur livet ser ut, inte hur vi mår. Den minsta lilla sak kan leda till en större förändring längre fram. KRAM! Bild: @thehappysnapshotJag tänker att vi är många som har/haft det tufft. På olika sätt, av olika anledningar. Men känslorna vi känner när vi går igenom sånt här är nog ganska likartade. Undrar därför om vi inte med gemensam ansträngning skulle kunna ingjuta hopp i kommentarslämnaren? Vad hade DU behövt höra när det var som värst, för att våga tro på att Det Kommer Att Bli Bra? Skriv en rad, eller lämna bara ett hjärta som stöd. Så vet hon att hon inte är ensam. Bara det kan betyda väldigt mycket när man är i en sån här situation. Tack. 🙏🏻❤️Läs också:Obegripligt & ohanterligtKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
