Okej, orkar ni med lite skit? Jag har haft en så hemskt start på veckan. Nu är det bättre, men känns konstigt att inte skriva om hur livet kändes för bara några timmar sen. Så nu kör vi.Jag är ju rätt bra på att se det bästa i det mesta - i de flesta fall. Men ibland finns inte energin till det, så i måndags hade jag något slags breakdown. Jag delar ju med mig av mycket - men inte allt. Och just nu finns det saker som ytterligare stökar till i livet, och jag tror att det liksom blev droppen på något sätt. För i måndags vaknade jag med en sån enorm sorg i kroppen, och den gick liksom inte bort. En sorg över hur så mycket liksom inte blev/är som jag hade önskat och en sorg över den här orimliga skiten som Niklas (och därmed vi andra i familjen) behöver trampa igenom VARENDA DAG. När jag vaknade i måndags hade jag haft en dålig natt. Det var uppvak för blöjbyte, för välling, för barn som ville komma upp i sängen. Och ska man se krasst på det har jag ju inte sovit många hela nätter på snart sju år (kan nog räkna dem på handens tio fingrar, om det ens är så många?), så jag är liksom så SLITEN i grunden. Och så lägger vi till allt det här ansvaret jag går och bär på, som bara blir tyngre och tyngre för varje år som går - samtidigt som jag blir mer och mer nerkörd. Ekvationen går såklart inte ihop, och den senaste tiden har jag fått "attacker" av illamående och ont i magen - som jag starkt misstänker beror på stress. Inte jobbstress, utan livsstress; att jag aldrig (eller åtminstone alldeles för sällan) INTE RATTAR MED NÅGOT.I måndags fick jag en sån attack direkt när jag satte mig vid datorn, och efter en stund gick det inte längre att fortsätta jobba. Jag la mig ner på soffan och vilade, och då försvann det. Men då vällde liksom allt annat fram, allt det där som jag helst inte tänker på för det blir liksom bara SÅ JÄVLA JOBBIGT då. Men ibland måste ju även det fram.Jag tänkte på hur innerligt TRÖTT jag är på att ha så mycket ansvar hela tiden. Att det känns som att A L L T hänger på mig. Alltifrån att vi ska få in pengar till att skapa traditioner för barnen (fredagsmys, påsk, jul, Halloween etc) till att kirra kalas till att betala räkningar till att hämta/lämna till att rasta kidsen efter föris till att hitta på saker att göra på helgerna till att hålla växterna vid liv till att fylla lov och sommarlov med innehåll till att... Ja, jag kan hålla på i en evighet. Det är bara så JÄVLA MYCKET som ska göras HELA TIDEN, och jag känner mig så ensam i det.Samtidigt som jag får dåligt samvete, för hur många ensamstående päron rattar inte precis allt det här - och fixar det? Samtidigt som jag känner mig usel som morsa för att jag har så lite ork att jag inte pallar engagera mig mer än det ytterst nödvändiga i ungarnas skol- och förskolor. Jag har tagit "första bästa" som erbjöds oss - borde inte jag också vara en sån där förälder som gör research så att ungarna får det bästa av det bästa på utbildningsfronten? (Nu VET jag att både föris och skolan som Tintan och Iggy går på är toppen, men jag speglar bara de här tankarna av misslyckande som dyker upp när jag känner mig såhär sliten. Då existerar ingen logik, bara en massiv känsla av otillräcklighet.)Samtidigt som jag vet att jag verkligen gör allt jag kan för ungarna (förmodligen för mycket eftersom min energi inte räcker till), så känns det i såna här mörka stunder som om jag är helt värdelös. Jag orkar aldrig spela brädspel/leka charader/dansa med ungarna. (Jag VEEEET också att alla såklart inte gör det 24/7, men när man mår sådär pissigt känns det liksom som om aaaaaalla andra har tända ljus hemma konstant, härlig musik på i bakgrunden och gör sådär toooookiga familjeaktiviteter som att spela en massa spel, klä ut sig osv HELA HELA TIDEN.)Samtidigt som jag vet att jag egentligen gör för mycket för/med ungarna vilket gör våld på mig själv vilket innebär att jag riskerar hela vår existens eftersom ALLT FALLER om jag också säckar ihop. Och så får jag ännu mer dåligt samvete. Så i de lägena kan jag liksom inte vinna. Allt känns bara så värdelöst.Och så den massiva sorgen över allt som inte blev. De flesta dagar lyckas jag med att vara glad för hur det hur det är, snarare än att sörja hur det kunde ha varit. Men såna här dagar går inte det. Då blir jag bara så genomledsen över alla de där grejerna jag liksom hade tagit för givet (skidsemestrar, hyra stuga på sommaren, pulkarace i Vita Bergen efter föris) - alla såna där FAMILJEGREJER som i dagsläget känns fullkomligt onåbara.Och så kommer känslan av ensamhet. Av att vara så ENSAM i alltifrån att fixa påsk- och julminnen till att hänga med ungarna efter hämtning. Den där ständiga avsaknaden av en partner som deltar och stöttar. Samtidigt som det är sjukt orättvist att tänka så, eftersom Niklas verkligen gör allt han kan (och detta vill jag verkligen understryka) för att underlätta, delta och stötta - på de sätt som är möjliga för honom i det här pisset vi drabbats av. Och så får jag dåligt samvete över det också. Ja - ni hör ju. När måendet är sådär lågt staplas liksom alla mörka tankar på varandra, och det blir svårt att se hur man ens ska orka framåt? Samtidigt som det ju inte finns något alternativ. Och den insikten är också TUNG, när man redan känner att det är FÖR KÄMPIGT. Att man - trots att det känns FÖR KÄMPIGT - inte finns något annat alternativ än att just kämpa på.Och så samtidigt vetskapen om att jag också ständigt ligger på bristningsgränsen, och det dåliga samvetet över DET. Jag villvillvill så gärna skapa en fin barndom för ungarna att jag med jämna mellanrum går över gränsen för vad jag orkar. Vilket är katastrof såklart. De hemska funderingarna jag har haft om vem som ska adoptera barnen om jag också kraschar. Att man ens ska behöva tänka såna tankar?Ja, måndagen var mörk. Jag tillät mig att tänka allt det där jag trycker undan vanligtvis, tillät mig att vältra mig i allt det pissiga. I tisdags kändes det lite bättre (hade en bättre natt, det hjälpte såklart) - och jag och Niklas pratade om hur jag mådde och varför. Han förstår till hundra procent såklart, och det var skönt att få lufta all sorg och all tyngd. Ensamheten jag känner delar han ju också - fast vi har den på var sitt håll. Han är liksom fången i sitt fängelse på grund av den här kroniska jävla sjukdomen, och jag är fast i mitt fängelse, fast på "utsidan". Att prata om hur vi båda har det var jätteskönt, och ett måste för att vi ska förstå varandra och kunna fortsätta kämpa med den här situationen vi hamnat i.Vill också vara tydlig med (så att ingen oförtjänt skugga faller på Niklas) att Niklas som sagt verkligen gör allt han kan för att bidra, hjälpa, delta och stötta. Han lämnar Iggy på skolan varje morgon, och han är alltid den som ser till att vi har mat på bordet varje kväll. Han bidrar där han kan, och hanterar den här situationen på ett helt fantastiskt sätt. Men det ÄR en jobbig situation, som kostar både honom och mig. I dag känns det ännu lite bättre, och mycket av det jag skrev tidigare i inlägget är sånt som jag VET inte stämmer - nu när jag kan se med mer energifyllda ögon på det hela. Jag VET att jag nog ändå är en rätt toppen morsa, jag är 100% trygg i att våra barn får en fin uppväxt och jag är övertygad om att alla de här sakerna som Niklas sjukdom kostar både honom och mig inte påverkar våra barn nämnvärt. I alla fall inte negativt.Så jag är inte ute med håven, ni behöver inte säga att "Du gör ju detta och detta för dina barn, du behöver inte ha dåligt samvete". Jag vet allt det där, så länge jag mår okej. Men ibland har även jag dagar då det inte finns någon styrka alls i att vända ledsna tankar, och känner att det kan vara bra att dela med sig av det också. Jag är ingen supermänska som orkar allt, hela tiden. Jag bryter också ihop, gråter, känner mig misslyckad och otillräcklig. Och ibland måste det också få komma fram. Ibland måste man liksom få vältra sig i all skit, för att få känna att det är tillåtet.Hoppas nu att detta inlägg landar rätt. Det är mer som en inblick i en tillfällig (men nödvändig) svacka, snarare än ett uttryck för hur jag tycker livet är på det stora hela. Det finns så, så mycket fint i vårt liv som jag är innerligt tacksam för. Och alla har sina krig, inget är perfekt och alla kämpar vi på olika sätt. Men i dag känns det bättre, och sakta men säkert återgår jag till tankesättet att uppskata det som är, istället för hur det kunde ha blivit. ❤️
