Jag mår SÅ MYCKET BÄTTRE. Tänkte att jag skulle skriva det, ni är så fina som blir så oroliga och engagerar er så mycket i mig och i oss. 🧡 Ser när jag tittar tillbaka i bloggen att jag skrev inlägget om att jag mådde piss för ganska exakt en månad sen. Efter det drog jag i alla nödbromsar jag kunde. Skalade ner på alltalltallt (inklusive kraven på mig själv att vara en "rolig mamma" och parkerade mig på soffan), körde öronproppar konstant, mediterade mycket och länge (alltid minst 45 minuter varje gång), gjorde ALDRIG mer än en sak samtidigt, la mig tidigt, noll umgänge med andra förutom Niklas och ungarna, slutade med allt som kändes jobbigt (till och med mina älskade morgonpromenader och korta träningspass fick ryka) och skippade all input som kändes för mycket i hjärnan (poddar, lyssna på musik, läsa bok, titta på serie). Men ändå hände inget. Jag som var relativt säker på att kunna vända skutan på några dagar (kanske en vecka) genom att bete mig exemplariskt. DÅ blev jag rädd. När jag var i mitten av vecka tre med exemplariskt beteende utan några större förbättringar blev jag RIKTIGT rädd. Den dagliga yrseln ville inte släppa, blåmärket i hjärnan fortsatte att ömma vid minsta lilla ansträngning och ljudkänsligheten var ett SKÄMT (vågade knappt ens stänga skåpluckorna i köket här hemma pga DE LÅTER JU SÅ JÄVLA HÖGT OCH SKÄR IN I MINA ÖRON). Hjärnan grötade ihop sig och slutade funka vid minsta motgång. Den la sig liksom platt i protest. Naivt som satan (såklart) att tro att några dagars "bra" beteende skulle vända det sjunkande skeppet. Ytterligare en gång. Men när tre veckor gått började det vända. Sakta men säkert. Och efter ytterligare några dagar gick det snabbt. Från att ha fått några timmar av att liksom "känna igen sig själv", ökade måendet på. Och sen några dagar tillbaka skulle jag säga att jag är 90% tillbaka på banan. ENORMT tacksam över att det gick att vända detta (denna gången också 😬). Givetvis är det inte läge att öka på med gasen igen. Givetvis är det inte läge att jobba mer, göra mer. Givetvis är det fortfarande KATASTROFLÄGE och givetvis ska alla nödbromsar som går fortfarande hållas i med krampaktig hand. Jag vet att jag klarade mig med nöd och näppe. Den här gången var det så jävla nära ögat, jag blev (är fortsatt!) livrädd. Den här gången har jag också en annan syn på vad långvarig stress kan göra med en hjärna (permanenta skador), jag har dessutom Niklas nära som exemplifierar fasorna med att bli kroniskt sjuk. Och sen Coviden på det. Där det finns tillförlitlig forskning som visar att de som i störst utsträckning får långtidscoviden är unga, högpresterande kvinnor. Såna som försvagats av stress och nära förestående utmattning. Där passar jag in som hand i handske. Så mycket obehagliga tankar som blossat upp dessa gångna veckor. Men hur obehagligt det än varit, så har det trots allt varit bra. Rent av nödvändigt. En klassiker vid utmattningskrasch är ju att man inte hajar hur risigt ute man är - förrän det är för sent. Nu var det verkligen på håret (är fortfarande såklart) att jag dök hela vägen ner i botten. Ett smärre mirakel att det inte gick 100% åt helvete, jag inser det. Och jag inser att mina nio liv är förbrukade. Kroppen och hjärnan klarar inte en sån här omgång till, då blir det bottenkrasch. Jag hajar verkligen det. Så jag fortsätter bromsa, pausa, meditera och skala bort och skala av. Några saker har jag dock lagt tillbaka, som mina morgonpromenader och mina rimliga träningspass. De gör mig gott, nu när energin att genomföra dem återigen finns. Testade att lyssna på en podd för någon dag sen medan jag var ute och gick, och det kändes också bra. Men att pusha mig FINNS INTE PÅ KARTAN. Säger hjärnan eller kroppen stopp, så lyssnar jag. Vid minsta obehag släpper jag allt. Upprepar mantrat "Det är en dag i morgon också" i huvudet och tänker att allt går att skjuta upp och skjuta fram. Ingen avlider om jag inte levererar något på utsatt tid. Men pushar jag mig så kanske JAG avlider? Eller blir kroniskt sjuk? Höga odds, så jag håller mig på mattan. Ni ska inte behöva bevittna en utmattningskrasch här i bloggen (som flera av er skrev att ni var rädda för och tyckte var direkt obehagligt att följa ❣️). Jag lovar. Både er och mig. Något fint har ändå kommit av dessa veckor när jag varit så illa däran, och det är att Niklas blivit bättre. Så pass bra att han faktiskt hämtar och lämnar Tintan på föris varje dag nu (!!! OTÄNKBART för enbart några månader sen 😭🙏🏻 !!), något som underlättat ENORMT för mig. Och 100% bidragit till att jag kunnat återhämta mig och INTE KRASCHA. Att slippa känna pressen över att hämtalämnahämtalämna varjevarjevaaaarjeeeee dag är...magisk. (En annan bra grej är att sånt som många andra kanske tar för givet - typ att båda föräldrarna i familjen ska kunna hämta och lämna - blir helt orimligt fantastiska saker för oss. Vi blir SÅ TACKSAMMA. ❣️) På tal om Niklas så kommer det ett nytt inlägg i helgen om hans ME-resa. En fortsättning på inlägget om hur han blivit sjuk. Men detta inlägg kommer vara gladare, då vi faktiskt vänt uppåt från att ha varit nere på botten. MYCKET tack vare ER. 🙏🏻 Mer om det i helgens inlägg. Kram på er, och var förvissade om att jag fortsätter ta hand om mig och fortsätter att prioritera det som är Viktigt På Riktigt. Hälsan. 🧡
