Här hemma händer inte mycket mer än att vi snorar, snörvlar, hostar och nyser. Jag börjar äntligen bli bättre, Niklas likaså. Iggy är tillbaka på skolan, men Tintan är under isen. Inte så spännande saker att dela just nu alltså. Tänker därför att vi slinker tillbaka till Gotland en stund, för jag har ju glömt att berätta något som hände där - och som var väldigt fint. 🧡På Halloween var jag ju med kidsen och deltog i en pumpatävling i Folkets Hus i vår by. 🎃 Det var ett väldigt mysigt upplägg, med gemensam fika efteråt för alla som ville. Jag skuttade runt och försökte lära känna så många som möjligt, ville gärna hitta kompisar till både mig och ungarna. Och det gjorde jag. Träffade så himla många öppna, varma och urtrevliga mänskor som jag bytte nummer med. Ser fram emot att bjuda över dem på fika och lek i sommar. När vi var på väg hem från Folkets Hus gick en av de som jag pratat med ikapp mig. Han sa: "Förlåt, men jag måste bara fråga en grej - jag känner igen dig så mycket!" Jag får höra den frasen ganska ofta, framförallt från folk som har små barn (som han hade). Så jag var ungefär 1000% säker på att hans nästa fras skulle vara: "Visst är det du som gör barnprogram på YouTube?". Men det var det inte. Istället sa han:"Heter du Vanja Wikström?". Yes, sa jag och tänkte att nu kommer barnprogramsfrågan (som jag iofs ÄLSKAR att få, blir extremt stolt och glad varje gång någon uppskattar Lekis TV ❣️). "Visst är du musiker?", frågade han istället - och jag blev så sjukt förvånad. "Ehhhh - njaaaaa, inte längre. Jag VAR musiker, kan man väl säga" svarade jag. Och då visade det sig att killen vars familj jag suttit och pratat med (som dessutom är en granne, bara några hus bort på vår gata) jobbade som artistbokare för en massa år sen - och han bokade mig på ett gäng spelningar, framförallt till ett ställe här på Söder. Ännu en Loop of Life, så otroligt oväntat. Vi grävde vidare i våra respektive minnen, och kom fram till att det borde varit omkring 2007 som vi sågs senast. Då spelade jag på stället han var bokare på, hittade tom en bild från det tillfället. 👆🏻Allteftersom vi pratade började jag känna igen honom också. Otroligt random att ses i ett Folkets Hus i en liten by på Gotland 16 år efter att vi senast träffades. I ett h e l t annat sammanhang. Med h e l t andra typer av liv - för oss båda. Minns den här spelningen på Söder extremt väl. Hade massor av familj och kompisar på plats i publiken, kände mig så omhuldad. Trots att jag var livrädd. För det var jag alltid när jag skulle spela. Hade kanske vant mig om jag fortsatt, men är i efterhand ganska tacksam att jag numera slipper utsätta mig för att stå på scen.Jag körde Fake It Til You Make it 100% och bara tvingade mig igenom alla läskiga situationer (som under mina år i musikbranchen blev ganska många). Låtsades att det var nemas problemas, och det var aldrig någon annan som märkte av min nervositet vad jag vet. Är väldigt stolt att jag ändå tog mig igenom alla grejer jag utsatte mig själv för. Hursomhelst, så var det väldigt roligt med någon utomstående som kom ihåg mig för den perioden i livet. För den jag var då, det jag gjorde då. Det känns så otroligt länge sen, och det var verkligen ett annat liv. Med andra drömmar, andra mål. Andra människor i min närhet.Spännande ändå att livet kan bli h e l t annorlunda än man tänkt sig - och ändå bli så bra. Så, så tacksam för mitt liv idag. Mina drömmar och mål, och mänskorna i min närhet. 🙏🏻 Och ser fram emot att bjuda min före detta bokare på fika i sommar, och prata om livet som inte blev. Läs också:2009 var det värsta året i mitt liv - när musikkarriären dog
