I går var Lasses begravning. ♥ Och precis som att han var en sån där one in a million-mänska, så var även hans begravning nåt utöver det vanliga. Som vi misstänkte så var det tur att ceremonin hölls i en större kyrka än vad som var tänkt från början, för det blev så fullt med folk att de som kom sist fick stå upp längst bak för att kunna vara med. Har aldrig förr sett en så smällfulld kyrka. Blomhavet var fantastiskt; syrener, pioner, björkris, luktärt - pastelliga gröna, krämvita, ljusblå och lila nyanser som vävdes in i varandra och doftade ljuvligt. Och musiken var...magisk. Lasse älskade musik (ytterligare något som gjorde att han var så rolig att hänga med - han hade benkoll på inte bara gårdagens men också dagens musikutbud och artister) så musiken präglade ceremonin. Marie Fredriksson sjöng bland annat den vansinnesvackra "Tro", och musikerkompisar till mig gjorde den bästa version av "Just the way you are" som jag någonsin hört. Magiskt bra gitarrspel, och en jazztvärflöjtist som var utomjordiskt begåvad. Det var så ljust och fint och vackert som en begravning någonsin kan bli. Och outsägligt sorgligt på samma gång. Vi kommer inte att få träffa Lasse igen. Åtminstone inte som livet ser ut just nu. Men vem vet hur det blir i framtiden, när det är dags för oss att vandra vidare? Kanske ses vi då igen, fast på ett annat sätt, i en annan form? Kanske finns Lasse och alla andra kära som vi förlorat någonstans? För som Ekhart Tolle säger: Soluppgångar och solnedgångar syns inte från rymden, men det betyder inte att de inte existerar. ♥
