T A C K för alla fina kommentarer och DM´s. ❣️ Väldigt många som känner igen sig i det här med att smittas av orostankar, särskilt efter att ha befunnit sig i stress och press under längre tid med någon anhörig med ohälsa. Ni är många som menar att detta är psykets sätt att hantera en sån här situation, och att så många av er känner/känt likadant gör att jag lugnar mig en smula. Och det behöver jag. För just nu ser och känner jag märkligheter typ överallt. Jag är livrädd att jag ska bli sjuk och dö så att jag inte kan vara där för ungarna - och hur ska det DÅ gå - med en pappa som är sjuk och inte kan ta hand om dem? 💔 Tänker att detta är något som många föräldrar som känner ett stort eller ensamt ansvar för sina barn går igenom. Jag kommer i alla fall gå på ett gäng undersökningar och försöka få klarhet i att detta förhoppningsvis är hjärnspöken och inget annat. Zandra och Henke är hemma hos oss just nu och fiffar med lyan (känns på ett sätt helt världsfrånvänt att ägna sig åt sånt just nu - samtidigt som det känns SÅ SKÖNT; att få in det värdsliga är enormt mycket värt det med 🙏🏻). Jag sitter på ett fik i närheten och jobbar och äter frulle. Och läser fina kommentarer. ❤️ Tror att en del av att jag nu känner som jag gör beror på att jag de senaste månaderna fått så mycket meddelanden från så många som är, eller lever med, kroniskt sjuka. Eftersom vi varit så öppna med Niklas insomni och utmattning har det såklart varit SÅ skönt att få igenkänning och förståelse från andra som lever i liknande situationer. Men jag tror också det har tärt. Min världsbild just nu är att i princip alla är döende i cancer, diagnosticeras med MS eller har barn som blir svårt sjuka. Det är så F R U K T A N S V Ä R T hur många som lider och kämpar. Och jag känner just nu att jag inte klarar av att ta in mer. Jag är för skör rent psykiskt. Så jag kommer försöka begränsa mitt intag av yttre misär, just för att försöka hålla den inre stången. ❤️
