Egentligen skulle jag skriva ett inlägg om höststil i dag (ÄR SÅ PEPP! 🍂), men det kändes inte rätt. Inte just i dag. För just i dag vill jag skriva om känslan som fullkomligt GENOMSYRAT mig den senaste tiden: t a c k s a m h e t. 🙏🏻 När jag bestämde mig för att skriva om tacksamheten plockade jag av mig solglasögonen. Svårt att illustrera ett inlägg om den här fantastiska känslan, utan att se personens ögon tänkte jag. Jag har haft två väldigt, väldigt tuffa år. Framförallt på ett personligt plan - allt som är bökigt i mitt liv handlar ju inte alltid om Niklas och det hans sjukdom innebär för mig och oss. Allt har inte synts utåt, för även om jag delar mycket delar jag såklart inte allt. Men det har varit kämpigt.Och innan dess har det varit nästan ett decennium av en annan typ av kamp. Den har ni benkoll på vid det här laget. Niklas blev sjuk och miste nästan allt i sitt liv, barnen förlorade sin pappa, jag förlorade min partner. Blev ensamstående trots att jag inte var ensamstående, med allt vad det innebar. Förnekelse, ilska, sorg, acceptans - det tog sin tid att gå igenom alla faser och komma ut på andra sidan. För det är så det känns nu - att vi är ute på andra sidan. Inte på så sätt att Niklas blivit frisk och allt är glass och ballonger igen, men på det sätt att kraften att kämpa vidare är självklar. Vi ska fixa det här, det ska bli bättre. Och det har det ju också blivit. Bättre. ❤️ Under våren började jag så småningom hitta tillbaka till mig själv. Jag fick fantastisk hjälp utifrån, lärde mig massor, träffade modiga mänskor som delade sitt svåraste - och tillsammans kom vi framåt. Med mig fick jag en hel väska med verktyg som jag använder varje dag för att fortsätta ge mig själv de förutsättningar jag behöver för att kunna må bra.Och de senaste månaderna har känslan av tacksamhet fullkomligt sköljt över mig. Det låter kanske klyschigt men jag är så extremt tacksam. För att jag får leva, för att jag får krama mina barn, för att jag får njuta av en god kaffe i solen, för att jag får skriva mina blogginlägg, för att jag har fina vänner och en fantastisk familj. För att jag får vakna utan ångest. För att jag förstått vad som är Viktigt På Riktigt. Ironiskt nog (?) tänker jag mycket på döden. Varje dag slinker den förbi i mina tankar. Ofta flera gånger till och med. Men inte på ett särskilt skrämmande sätt, mer som en påminnelse om att Vad Fint Att Det Inte Varit Min Tur Än. Vad fint att jag får uppleva ännu en dag, ännu en kram, ännu ett blogginlägg.Jag är också extremt lättrörd. Grät senast i morse, när en liten radda förisbarn knatade förbi där jag satt och drack kaffe. De knubbiga små händerna, alla hållandes i pedagogens rep. Bara några få år har de levat, och redan kan de så mycket. Gråter även till poddar, teveserier, böcker och filmer. Och mina ungar rör mig till tårar konstant. Sprang in i Iggy i morse efter att jag lämnat Tintin. Fick tårar i ögonen bara av att se honom. Snodde åt mig en kram innan han slank in i skolan. Kände den där enorma tacksamheten igen. Jag förstår såklart att det här tacksamhetsruset jag befinner mig i just nu är en del av processen. Processen att ömsa skinn, hitta hem. Hitta MIG. Jag tolkar det som slutet på en era. Och på samma sätt som början på en annan. Livet är inte alltid glass och ballonger. Men inte heller alltid ångest och kamp. Jag är oavsett så glad - och tacksam - att jag får vara med om det. ❤️Läs också:Det finns en sista gång för alltKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
