Nu ska ni få höra om min helg. Som började på topp, men slutade med förtvivlan. Om jag nu får vara en smula dramatisk. Jag kände mig jättebra på lördagen, tänkte gå till gymmet med kidsen. Minisats var dock fullt, och det roliga leklandsrummet stängt för renovering. Besviken mamma och besvikna barn. Eftersom vi bara skulle fram och tillbaka till gymmet hade jag inte satt på ungarna så mycket kläder, så att istället köra en parkrunda som rastning var inte riktigt läge. Så vi gick och fikade. Nästan samma sak som att träna, right? 👹 Glada ungar, och glad mamma. Lyckades inte få till någon träning kanske, men ändå en aktivitet som alla tyckte kändes mysig. Och så gjorde vi nåt. När man ofta rattar runt själv med två kids (med dessutom helt olika behov, inte helt lätt att hitta aktiviteter som båda gillar) kan helgerna kännas långa. Så känslan av att ha gjort något är så himla viktig. Behöver inte vara nåt stort, men att bara vara hemma hela helgen är ganska påfrestande. Det tycker både jag och ungarna. Men tar vi oss iväg till ett museum eller så, så är allas humör mycket bättre. Jag är fullt medveten om att barn inte behöver underhållas 24/7, det är nyttigt att ha tråkigt etc osv med mera. Men i det verkliga livet (för just oss) så är det mycket, MYCKET enklare om vi ser till att göra något på helgdagarna. Behöver som sagt inte vara något stort, att fika räcker toppen. Är vi hemma en hel dag krävs mycket mer av mig som förälder än om vi gör någon form av utflykt. Älskade Tintans attack-strategi för att nafsa i sig sin bulle. 😂 Okej, hursom. Humöret var i alla fall på topp, och när en kompis till mig hörde av sig och var i faggorna så bestämde vi oss för att ses en sväng. Hon har fyra kids, varav två i precis samma ålder som Iggy och Tintan. Så hon tog med sig dem och kom hem till oss på en eftermiddagsfika (kan ju aaaalltid fika en gång till 😊). Vi hade sen en URMYSIG eftermiddag - och kväll. Ungarna hade skitkul, och jag och min kompis fick umgås. Eftermiddagen blev till kväll, och hon och kidsen stannade på middag. Det var precis sådär ljuvligt som man liksom ser i italienska filmer - ett eftermiddagshäng blir till middagsumgånge, man tar det på volley och alla är glada. De vuxna sippar ett glas rödpang och äter pasta, medan kidsen leker runtomkring. Livligt, ABSOLUT - men också så, så mysigt. Precis sådär som jag skulle vilja ha det SÅ MYCKET OFTARE. En lördag som inte bara slank förbi, en lördag som gjorde intryck. Skapade minnen. Som kommer stanna kvar hos en. ❣️ Dagen efter mådde jag skit. S K I T. Det tog någon dag att erkänna för mig själv att skitkänslan med största sannolikhet berodde på att det hade blivit för mycket. Att den livliga men så ljuvliga lördagen är sånt jag (uppenbarligen) inte fixar just nu. Och då blev jag bara så JÄVLA LEDSEN. Och BESVIKEN. Och ARG. Ska det här pisset paja även mitt liv nu? Ska jag inte heller kunna göra göra annat än att vila (så trött - ironiskt nog - på det där jävla ordet: "vila")? VAFAAAN, liksom?! 🤬 Och ser jag tillbaka på lördagen nu så fattar jag ju att det var för mycket. Alldeles för mycket. Men när jag upptäckte hur dåligt jag mådde på söndagen (kolsyra i blodet, en hand som kramar om hjärnan alldeles för hårt) kände jag mig så uppgiven. Livet är ju NU, ska jag inte kunna leva det? Klarar jag inte ens av att ha en kompis på besök utan att få bakslag dagen efter? Ska jag (också!) bli den där som spenderar dagen på soffan, som inte kan fungera, som måste skyddas från sitt eget liv och sin egen familj? JAG PALLAR INTE! På söndagen och måndagen (föris var stängt pga personalmöte) kallade vi in hjälp. Farmor och inhyrd barnvakt. Jag gick promenader och såg två filmer på bio. Och kände mig genomledsen. Känslan av att "Livet är NU, barnen är små NU, ska jag ligga på soffan tills de är tonåringar för att jag inte pallar med LIVET?! NEJ JAG VILL INTE!" genomsyrade hela mig. 💔 Blev arg på mig själv, arg på situationen, besviken på att vi inte är den familj som jag hade hoppats att vi skulle vara. Mycket mörka tankar. Mot slutet av måndagen började det kännas bättre. Jag kunde se mer nyktert på saken. På vår tillvaro. Och på hur jag tänker kring mitt sätt att leva. Känslan av att det BLIR BÄTTRE när jag tar det lugnt och lyssnar på kroppen är väldigt, väldigt skön. "Sköter" jag mig bara, så mår jag ju bra. Det är när jag missköter mig som det blir pannkaka. Och så jävla farligt är det faktiskt inte - jag hade nog fixat det där eftermiddagshänget med min kompis. Om jag inte dessutom redan haft ett misslyckat gymäventyr och en fika samma dag. Bara att få på två ungar ytterkläder och ta sig iväg någonstans kan ju vara rätt energikrävande. Att sen hantera besvikelse från alla håll när det inte blir som en tänkt sig, hitta på en ny aktivitet och dessutom genomföra den kräver också en del energi. Och att fika på lokal med två små kids samtidigt som jag träffade en bekant och försökte vara social mitt i alltihopa tog också kraft. Efter det skulle jag ha tagit det lugnt. Men istället blev det umgänge med kompis och fem kids, och hur mysigt det än var så uppstod det såklaaaaart ett gäng situationer med ungarna som behövde lösas. Någon blev utanför, någon slog sig, konflikt om lördagsgodis etc osv. Allt som allt så blev det helt enkelt FÖR MYCKET. Varför illustrerar jag detta med en bild på en sallad då? 👆🏻 Jo, för att hoppet lever. Sen i helgen har jag skött mig så bra jag kunnat. Jag äter lunch varje dag, och allra helst något som är hälsosamt. Måste vara gott också obs obs. Att äta sallad enbart för nyttighetens skull är inget jag gör, den måste SMAKA. Bland det värsta jag vet är att trycka i mig trista blad bara för att det är NYTTIGT. Näää, det måste vara gott. Så nöjd därför att jag hittat ett ställe (på min egen gata dessutom) som gör supersmarrig OCH hälsosam mat. Äter mig sakta men säkert igenom deras meny just nu. Förutom att äta lunch varje dag så ser jag till att antingen komma iväg till gymmet och traska på gåband, eller komma ut på en promenad. Jag gör så många jobbgrejer som känns okej, men i lugn takt och med pauser. Att sitta för länge framför datorn är precis en sån sak som gör att handen runt hjärnan kramar åt. Och när det är ungefär en timma kvar till hämtning så vilar jag. Då lägger jag mig på soffan helt enkelt. Är snäll mot mig själv och är okej med att Att Göra-listans punkter flyttas fram dag efter dag. Att de inte bockas av i den takt jag är van vid gör inget. Jag prioriterar stenhårt. Har jag ett schemalagt jobb inbokat så går det först. Hinner/orkar jag göra något mer utöver det är det en bonus. Annars får det vänta till nästa dag. Jag gör mitt allra bästa för att vara så ostressad och opressad som möjligt. Och det funkar. Jag känner en enorm skillnad på mitt mående nu, jämfört med två veckor sen när mamma var här. Då gick jag omkring med en ständig känsla av att vara knockad, kunde inte öppna ögonen ordentligt och hade konstant ont i huvudet. En obehaglig känsla i kroppen. Men nu mår jag faktiskt ganska BRA. Så länge jag sköter mig, vill säga. Bakslaget i helgen lärde mig att jag är skörare än vad jag tror, och att jag måste agera därefter. Så för att avsluta: känslan är att jag i det stora hela gör rätt. Jag mår (mycket!) bättre, och jag tar det verkligen extremt lugnt. I helgen blev det fel, men jag får lära mig av det. Jag lyssnar på kroppen, prioriterar mig själv i så stor utsträckning jag kan. Och förhoppningsvis räcker det. ❤️
