I dag är det ju Alla Hjärtans Dag - som ni säkert vet. En dag som jag blev medveten om någonstans i högstadiet tror jag. Då var den rätt ångestfylld. På vår skola kunde man beställa rosor till den/de man ville uppmärksamma på Alla Hjärtans, rosor som sen delades ut av en särskild elevkommitté som gick runt bland klassrummen under dagen. Det var en klassisk manifestation i popularitetens vara eller icke vara. De som var poppis fick blommor i mängder, de som inte var det fick noll. Usch. Ett mycket tydligt sätt att synliggöra de outtalade men ack så befästa hierarkierna i skolan. Ganska obehagligt tycker jag, och onödigt att utsätta trettonåringar för. Det fanns ju så mycket annat att noja över i den åldern, inte behövdes det mer, liksom? Men men. Som tur är är det nu längesen jag satt i 7B´s klassrum och hoppades att Peter (min högstadiecrush) skulle upptäckt vilken oemotståndlig pingla jag var - och skickat mig en ros. Och om inte han gjort det - skulle jag kanske få något från en hemlig beundrare? Det hade också smällt högt. Men nej. Under samtliga högstadieår fick jag mina sedvanliga tre rosor från mina bästa kompisar i klassen. Vi skickade alltid till varandra. Dels som ett sätt att visa vår uppskattning, men kanske framförallt för att ingen av oss skulle behöva utstå skammen att få noll rosor på Alla Hjärtans. Skönt att tiden går, att man växer på fler sätt än på längden - och att sånt som var jobbigt då inte ens är något att reflektera över i dag. Vanja 39 bast nojar inte lika mycket över att inte få rosor, som Vanja 13 bast. För Vanja 39 betyder Alla Hjärtans inte ens särskilt mycket. Hon har nämligen upptäckt att det som betyder något på riktigt är inte hur många rosor man får en särskild dag - utan det som den man älskar gör för en i vardagen. Och där, mina vänner, har jag vunnit jackpot. Jag vill ta den här dagen, det här tillfället och det här blogginlägget i akt att berätta för er vilken rackarns snubbe jag faktiskt får dela mitt liv med. Det kommer kanske inte fram så ofta som det borde, men han är FANTASTISK, denna Niklas. Förutom att vara en av de mest omtänksamma, lyhörda och empatiska mänskor jag träffat, så har han också världens (yes, världens!) bästa humör, är smart och intressant, han är rolig och han är snäll. Och så e han skitsnygg också. Dessutom världens bästa pappa, och en partner in life som gör att allt känns möjligt. Inga drömmar är för stora, inga planer för märkliga. Han gör min värld större, härligare och mer spännande. Dessutom är han en stor anledning till att el bloggo existerar. Till att YouTube-kanalen fylls med material. Till att podden äntligen fått bra ljud. Han är ofta den som hjälper mig att plåta samarbeten. Han är alltid den som filmar, redigerar och lägger upp våra YouTube-klipp. Han engagerar sig i poddens innehåll. Lägger ner timmar på att researcha fram den perfekta bloggkameran till mig. Han hjälper mig alltid, alltid, ALLTID när jag behöver det. Han gör allt han kan för att underlätta för mig på jobbfronten. Han lämnar Iggy på föris varje dag, hämtar 8 gånger av 10, hittar på en helgaktivitet med grodan om jag måste jobba på en lördag (som jag ibland måste), lagar mat varjevarjevarje dag med mera med mera med mera. Han ställer ALLTID upp, förstår ALLTID. Samtidigt som han har tusen egna grejer att jobba med och att göra, och dessutom kämpar med sin sabla insomni. Han är helt enkelt en otroligt fin partner in life, den bästa jag någonsin hade kunnat få. Att få leva med någon som hela tiden ser till teamets bästa är fantastiskt. Vi försöker båda hjälpa varandra på de plan vi kan, och det är nog anledningen till att vi hängt ihop i snart 13 år. Jag älskar dig Niklas Malmqvist! ❤️ Nu ska jag slinka iväg och hämta grodan. För övrigt första gången jag hämtat på föris sen vi kom hem från Sri Lanka. Eftersom Niklas gjort det alla andra gånger. För att han ställer upp, för att vi jobbar som ett team. Hoppas vi får ställa upp för varandra tills vi blir gamla å grå.👵🏻❤️👴🏼
