Okej. Dags för en rejäl uppdatering på hemmafronten. Om vi börjar med hur det har känts att komma hem, så har det känts...som att komma hem. På det bästa av sätt. ❤️ Att få bo i vår magiska (!!! 😭🙏🏻) lya är en lisa för själen. Jag njuter varje dag av hur härligt det är att få bo här, och då är lägenheten ändå låååångtifrån färdig. Mitt hem är min borg, min trygghet och en enorm källa till vardagsglädje. Är så vansinnesglad att vi satsat allt på att göra vindslyan till vårt drömhem. Det ger enormt mycket, varje dag. Det vi lagt ut i form av slantar får vi mångdubbelt igen i form av fin energi. ✨ (Blomsterprenumeration från Flowery 👆🏻🌼) I går var målarfirman här (ALLT ska ju målas - väggar, tak, snickerier, fönster) och de sätter i gång om två veckor. 🙊 Då blir det lite kaosigt igen, men inte alls på den nivå det varit innan. Lite täckpapp och byggplast ska vi nog klara av. 😜 Firman uppskattade att det skulle ta två veckor att måla klart hela lyan. Vi räknar med tre, så blir vi inte besvikna. 😘 Med Tintan på föris har min tid kommit tillbaka. Att slippa den konstanta press och stress jag levt med i ett och ett halvt är är OFATTBART skönt. Instinkten att jag alltid måste vara redo att avbryta, att rusa upp och fixa något är dock djupt rotad i systemet märker jag. Jag har svårt att slappna av i det faktum att jag HAR TID. Att jag inte MÅSTE göra allt i expressfart. Att jag bara kan...göra. Men med tiden kommer ju det bli bättre. Precis som jag vant mig vid att alltid vara tillgänglig för andras behov, så kommer jag vänja mig vid att också bara kunna finnas till för att uppfylla mina egna. 💘 Inte konstant såklart, men under mina arbetstimmar. Känns fantastiskt. Och hur går det för Niklas då? Ja, sådär. Är väl svaret. Den stora förbättring vi nog båda hade hoppats på skulle ske under dessa ensamma sommarmånader har inte riktigt infunnit sig. Men det har å andra sidan inte heller blivit värre. Och det får vi se som en vinst i sig. Andra problem har också tillstött. Vi hade ju stora förhoppningar kring att kunna få hjälp av Stressrehab, som Niklas också blev antagen till. Tyvärr är han i för dåligt skick för att kunna behandlas hos dem. De erbjuder enbart behandling i grupp (något som inte funkar i dagsläget) och har ingen möjlighet att individanpassa sitt program utefter Niklas behov. Eftersom behandlingen där inte kan påbörjas, kan de experter (specialistläkare, psykolog och fysioterapeut) som vi räknat med heller inte skriva intyg till Försäkringskassan, som nyligen för tredje gången avslog vår ansökan om sjukpenning och anser att Niklas är kapabel till att arbeta. Hur sjuttsingen man ska kunna jobba när experter på utmattningssyndrom menar att Niklas till och med är för dålig för att ens kunna behandlas hos dem är en gåta. "Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk" var det någon som sa till mig i Hova, när jag beskrev frustrationen över Försäkringskassans avslag. I dagsläget finns det inte ens på kartan att Niklas skulle orka att ringa och böka och stöka med dem för att förstå vad sjuttsingen vi inte lyckas förmedla på de läkarintyg och annat som vi skickat in. Hade han varit ensam hade han fått ge upp. Mitt hjärta går SÖNDER för de som inte har någon partner, familjemedlem eller vän som kan slåss ÅT dem. De som inte orkar själva. Det är inte svårt att förstå hur en sjukskrivning utan sjukpenning blir början på en negativ spiral, som slutar i mänskliga tragedier. 💔 Men. Vi kämpar vidare. Och tack vare denna blogg och er fantastiska läsare så har vi nu fått hjälp att förstå HUR OCH VAD man måste kommunicera till Försäkringskassan, för att ens ha en chans. En ny batch med intyg skickades in förra veckan och vi väntar återigen på besked. Får vi avslag ännu en gång överklagar vi, och då kommer vi peppra med så mycket ammunition att det inte GÅR att ge oss avslag återigen. Detta KOMMER att fixa sig, men jag blir bara SÅ JÄVLA TRÖTT på att det är SÅNT HÄR vi behöver lägga energi på, i en situation som denna? Men hoppet lever. Och teorierna om hur Niklas kan bli bättre likaså. Grundproblemet är ju som vanligt den kroniska insomnin, och att Niklas är så van vid att må piss att han förmodligen gått med utmattningen som kommit till följd av insomnin aaaaaalldeles för länge. En annan mänska hade förmodligen sökt vård för flera år sen, men eftersom vi är så vana vid att Niklas alltid mår mer eller mindre dåligt pga för lite eller ingen sömn har vi varit sena på bollen. Så han är rejält tilltufsad, och det kommer därför krävas rejält med tid för att få ordning på detta. I morgon börjar han med ångestdämpande. Den lägsta dosen av SSRI. Egentligen är det att behandla symptomen snarare än grundproblemet (ångesten kommer ju pga utmattning pga sömnen inte fungerar), men förhoppningen är att SSRI:n kan bidra till lugn i sinnet som gör det lättare för hjärnan att varva ner, och förbättrar sömnen. Och att han ska kunna påbörja behandling hos Stressrehab. De första två veckorna kan dock ångesten öka och det kan bli övrigt kaos (pga invänjning), men det får vi trycka oss igenom. Dessutom är det många som upplever att sömnen blir sämre av SSRI. Känns dock som att vi inte har så mycket att förlora, det är skit redan som det är. Så lite mer skit kanske inte gör så mycket. Vi vet i alla fall att just DEN HÄR skiten i så fall är tidsbegränsad, och sen fick Niklas även starka ångestdämpande som han kan ta ifall situationen skulle bli akut de närmsta veckorna. Så vi har dem som en fallskärm. Så nu ger vi alltså antidepp en chans. Skulle det inte hjälpa är planen att kliva på Mirtazapin. Flera av er som har just sömnproblem har tipsat om det, och i så fall ska Niklas testa det i extremt låg dos (väldigt starkt läkemedel). Den ska verka både ångestdämpande, och även hjälpa med sömnen. Men läkaren vill att vi ska testa SSRI först, så då gör vi det. Nu måste vi börja bocka av grejer, testa allt som går att testa. En ny vända KBT ska också påbörjas, och en remiss till ännu en sömnutredning fladdrar runt någonstans i sjukhussystemet. Att få till stånd en sån brukar dock ta lååång tid. Vi har redan väntat två månader och förmodligen behöver vi vänta lika länge till. Fram tills dess testar vi annat. Något som är fint mitt i alltihopa är i alla fall att Niklas tycker det känns väldigt bra att vi är hemma. Vardagsglädjen man får av sina ungar alltså, den går inte av för hackor. Ger SÅ mycket. 😊💞 Och jag är ju inkörd på att ratta det mesta själv efter den här sommaren, så irritationen som tidigare kunde uppstå från mitt håll är borta. Niklas får kliva in och ut ur familjelivet utefter behov, och med all denna EGENTID jag numera har pga föris så är det NEMAS PROBLEMAS för mig att fortsätta vara den huvudsakliga rattaren. 👍🏻 Så en snabb recap: Niklas mår fortfarande piss men det hjälper snarare än stjälper att vi är hemma. Vi ska testa antidepp och kliva på ännu mera KBT. Jag mår BRA och är inte längre panikstressad. Jag tycker det känns BRA att fortsätta vara huvudrattare (inga kommentarer om att det är synd om mig nu för det ÄR det verkligen inte 🙏🏻), och Niklas bidrar med de insatser han mäktar med. Vi älskar varandra och vill hjälpas åt igenom det här på bästa sätt. Livet är som en film och just nu är vi i den bökiga fasen i manuset: "Ska de fixa det? Hur ska det gååååå?", typ. Men slutet blir lyckligt. Det vet jag. ❤️
