Dags för en uppdatering om hur det går för oss på livsfronten, tänker jag. 💘 Först en glädjande nyhet: VI HAR FÅTT IGENOM NIKLAS SJUKPENNING! 🎉 Försäkringskassan har alltså efter en maaaaaaassa turer nu äntligen beviljat Niklas sjukpenning. 🙏🏻😭 Det känns helt fantastiskt bra, på så många vis. Dels på ett ekonomiskt plan såklart, men också det här med att få något slags kvitto på att det inte GÅR att jobba när man mår som Niklas mår. Ett erkännande att det vi går igenom inte bara är hittepå, typ. Det känns SÅ SABLA BRA! 🙌🏻 Som vi förstått det är nu Niklas sjukskriven och beviljad sjukpenning tom november - och här vill vi (återigen!) tacka ER för allt stöd och alla tips i denna härva. Att veta hur man ska förklara för Försäkringskassan på vilket sätt psykisk ohälsa drabbar ens arbetsliv är EN KONST, och tack vare att ni delat med er av era resor har vi nu äntligen lyckats navigera rätt i denna byråkratdjungel. 🙏🏻 Det lönar sig att bråka och böka och inte ge upp. 😭💘 Otroligt skönt med ett mindre orosmoment i vardagen. På måendefronten har det gått fram och tillbaka. Vi ökade dosen av Mirtazapin till en hel tablett, men det blev katastrof. Har nu gått tillbaka till att Niklas tar trefjärdedels tablett, och laborerar med vilka tider som funkar bäst, vilken mat som påverkar bra resp dåligt osv. Det är ett pussel för att få ihop Niklas mående, men trots att vi fortfarande befinner oss i trial and error-fasen så är det en stor skillnad i hur han känner sig. En STOR skillnad! ❣️ För just det här med att huvudet är mycket tystare än vad det brukar vara möjliggör att han kan återhämta sig på ett helt annat sätt än tidigare. Och även om han fortfarande vaknar en maaassa gånger på natten så kan han nu för det mesta somna om - och därmed få ut mycket mer av nätterna. Detta, i kombination med att Mirtazapin även verkar ångestdämpande gör att Niklas mår myyycket bättre. Allmäntillståndet är som natt och dag, skulle jag säga. Dagarna handlar inte längre bara om att han ska ta sig igenom dem. Han kan faktiskt LEVA, istället för att bara EXISTERA. Och även om nätterna fortfarande kan vara rätt ruttna, så påverkar de inte hans välbefinnande alls på samma sätt som innan Mirtazapinet. Om han tidigare var mer eller mindre ett vrak efter en dålig natt (vilket var de flesta dagar), så är han nu mer som de flesta "normala" mänskor; han blir trött såklart, men det är inte det här överväldigande skitmåendet längre. Det är fortfarande skit då och då, men det är på en mycket rimligare nivå, om ni hajar? Det hopp som tändes när Niklas började äta Mirtazapin håller därför i sig. 🙊 För första gången på SÅ många år känns det som att vi rör oss i rätt riktning. Nästan svårt att ta in, efter att allt bara gått åt fel håll så länge. Men nu har det gått ett par veckor, och även om vi mixtrar med dos och övriga pusselbitar som gör att det går lite upp och ner, känns det som att den övergripande förbättringen är här för att stanna. Så försiktigt, försiktigt vågar vi tro på bättre tider. Niklas har börjat drömma om att kanske faktiskt börja kunna umgås med sina kompisar igen så sakteliga, och jag har börjat drömma om att kunna umgås med mina. Båda våra sociala liv har ju varit i princip helt obefintliga i ett och ett halvt år. SÅ mycket som fått stå tillbaka på grund av den här skiten vi befunnit oss i. Men nu vågar vi faktiskt tro på att det KOMMER bli bättre. På att vi KOMMER kunna få tillbaka delar av båda våra liv som vi saknat nåt enormt. Så det går åt rätt håll, och vi är bara SÅ tacksamma just nu. 🙏🏻💘
