Som ni säkerligen märkt har det blivit lite av en paus här i el bloggo. Livet har fått gå före, det har varken funnits tid eller lust till att uppdatera någonting någonstans. Men nu tänkte jag i alla fall dela med mig av några bilder från en ömsom jättefin, ömsom jättekämpig Portugallienvistelse. Kusinmyz. ❤️ Utöver Niklas utmattning har det varit lite annan kalabalik här. Men det är inte mina stories to tell, och rör mänskor som inte valt att synas eller höras. Så jag kan inte berätta något om det, förutom att säga att det påverkat oss ganska rejält och att det inte varit direkt positivt för Niklas återhämtning. Men men. Så är livet. Uppdatering på Niklasfronten då: han gick från att må pyton till att sakta men säkert må bättre och bättre. Men sen dök kalabaliken upp och då dök måendet igen. Vi gjorde också det klassiska misstaget med att göra too much too soon när vi hade vänner här på besök i tre dagar. Niklas mådde bra dag ett, körde på i ett lite för hastigt tempo - och slank (såklart) tillbaks tio steg, tyvärr. Vill verkligen, VERKLIGEN, tacka för alla stories och alla tips ni delat med er av kring utmattning. De hjälper så otroligt mycket. Ska skriva ett mer uttömmande inlägg senare där jag förklarar mer, men vill verkligen att ni ska veta att era tips och erfarenheter landar så rätt, så rätt. TACK. ❤️ Just nu har jag några minuter över efter vår sista middag här i Portugallien. Därav detta inlägg. I morgon åker vi hem. De andra dagarna har jag haft så otroligt fullt upp, så att den sista halvtimman när båda barnen somnat och jag legat i sängen har jag varit alldeles för trött för att vilja ägna åt bloggen. Jag har prioriterat mig själv och livet. Tystnad i bloggen och på Inspirationstagram. Vilket varit helt rätt såklart. I början fick jag lite panik. Så många "moments" att dokumentera, så mycket innehåll jag kunnat bjuda er på. Men livet går före, såklart. Och när jag väl släppt känslan av att "Det här borde jag plåta!" blev det faktiskt ganska skönt. Jag har nog aldrig fotat så lite som under de här veckorna, aldrig bloggat så sparsamt. Men heller aldrig förut haft så mycket trixigheter på det personliga planet. Lätt att räkna ut vad som väger tyngst. 💘 Men. Nu låter det lite väl dystert känner jag. Vi har haft det UNDERBART. Också. Men inte bara. Känns viktigt att säga. Det är tufft att balansera allas behov. Man vill att ens partner ska må bra, att ens unge ska ha ett ljuvligt sommarlov, att ens bebis ska få uppmärksamhet och att familjen ska må bra. Sen vill man vara en social pusselbit i ekvationen, någon som ger energi snarare än tar. Svårt. Just nu i alla fall. Kan inte göra alla rätt, kan inte göra alla glada. Och det är inte så härligt. Men jag tycker det gått ganska bra ändå. Så bra som det kunnat, under omständigheterna och med de förutsättningar vi haft. I dag har vi haft en magisk sista dag. Den började riktigt pissigt om jag ska vara ärlig, men vände - och slutade på topp. Bra energi, glada barn, fint häng med fina mänskor och god mat. Och ett hopp om livet, på så många plan. Blir bra det här. Vi ses i Estocolmo. ❤️
