Hej hörrni. ❤️ Det är så himla svårt att navigera i det här, men jag gör ett försök att ta mig framåt. Först och främst: tack. Tack till er som ställt frågor i kommentarsfältet och därmed gett mig och Niklas en chans att svara på sånt som uppfattats som oklart/osunt. Tack också till er som visat stöd och förståelse, det har varit ovärderligt. 🫶🏻Jag ska vara ärlig och säga att jag mår piss. Vi mår piss. Det har vi gjort länge. För mig är det dock viktigt att den här platsen inte ska behöva genomsyras av ångest, ilska, sorg, frustration, rädsla och allt annat negativt som präglat våra liv de senaste åren. Vi har tillräckligt av den varan irl. Bloggen för mig måste få vara en plats där jag kan fokusera på det fina i livet. Vardagsglädje, guldkant och ljuset som alltid finns - även i de mörkaste av tider.Av den anledningen har jag tidigare valt (och kommer att fortsätta välja) att inte skriva så mycket om det stök som pågått och fortsätter att pågå. Jag orkar helt enkelt inte med att det tar över även här. Det betyder inte att jag inte påverkas av det som sker, det betyder inte att jag är okänslig. Det betyder bara att jag behöver ett andrum där jag kan tanka energi istället för att läcka. Det betyder också att jag tror på att det man göder är det som växer. Samt att den glädje jag får härinne i utbytet med er som uppskattar det jag väljer att dela med mig är oersättlig och något jag aldrig vill vara utan. 🫶🏻❤️ Jag skriver detta då jag den senaste månaden fått kritik kring att vara "falsk" och "oäkta". Att bloggen varit på paus med förklaringen att jag inte mår bra - samtidigt som jag postat på Instagram på ett sätt som av vissa (inte av er som läser bloggen regelbundet är min uppfattning ❣️) upplevts att mitt liv är gladare än gladast har inte landat väl. Enligt dem är bloggen enbart ett redskap för att skriva gråtiga inlägg ihopsnickrade med syftet att äska sympati - medan jag egentligen glatt dansar vidare på Instagram utan ett bekymmer i världen.Nu vill jag be oss alla om att vara vuxna mänskor. Vuxna mänskor som förstår att en 13-sekundersstory på Instagram givetvis inte representerar en mänskas hela dygn. Vuxna mänskor som förstår att man kan gå på Kolmården med sina barn för att ge dem en fin dag, samtidigt som man själv mår som en påse skridskor. Vuxna mänskor som förstår att även när man mår som allra sämst kan det finnas skratt och fina stunder - och att få fokusera på just dem kan vara en överlevnadsstrategi.Jag är ledsen att detta blev ännu ett inlägg som osar sorgsenhet. Och det känns märkligt att jag känner mig tvingad att författa någon slags disclaimer inför framtida inlägg, som kommer att välja att fokusera på allt det fina vårt liv såklart också innehåller. Men det är också så mycket i allt detta som är just märkligt. Jag ser dock väldigt mycket fram emot att här, tillsammans med er, få lyfta blicken och zooma in på vardagsglädje i alla former igen. Högt som lågt, djupt som ytligt. Kram så länge. ❤️
