Sen i mars har jag passerat världens gulligaste MC-klubb flera gånger varje vecka. Jag har gått på den här vägen när den varit täckt av is och snö, dränkt i regn, och som nu - fläckig av solsken. I går gick jag på den för sista gången då det var avslutning på den behandling jag tagit del av i tre månader. På vägen dit passerar man kolerakyrkogården där hundratals och åter hundratals mänskor begravdes i mitten på 1800-talet. Numera är det en park med promenadstråk och cykelvägar. En plats där jag brukar stanna och andas. Ta in fågelsången, hundkexens vajande och trädens susande.Tänker ofta på hur platser förblir desamma - det är bara mänskornas koppling till dem som förändras. Att jag nu står och njuter av skönheten i en miljö som för tvåhundra år sen enbart förknippades med sorg, sjukdom och död. Så märkligt att tänka på ju. Hursomhelst. Nu är min behandlingsresa över. (Eller, det är den ju såklart inte alls - bara det att ansvaret för den från och med nu kommer ligga 100% på mig själv.) I går hade vi avslutning. En i gruppen hade bakat en avskedskaka. 🥹 Som vi åt med vispad grädde, på papperstallrikar pyntade med blåklint och jordgubbar. Pappersservetterna som vanligtvis torkar tårar fick nu torka kaksmulor. Kändes lite som en skolavslutning, vilket det ju också var på ett sätt. Vet att vi alla har lärt oss så mycket den här våren.Jag är så otroligt tacksam att jag fick ta del av detta. Både på grund av den kunskap jag fått och allt jag insett om mig själv - men också för att jag fått göra det tillsammans med en så himla fin grupp mänskor. Mänskor jag delat djupt personliga saker med, gråtit inför och vuxit med. Jag vet vad de heter i förnamn men har ingen aning om deras efternamn. Jag vet vilken typ av ångest de kämpar mot men har inte en susning om vad de jobbar med. Att helt ta bort kallpratet ur ekvationen och enbart fokusera på sånt som är Viktigt På Riktigt har varit så intressant. Kommer sakna det. Väldigt mycket. Att gå den här behandlingen har varit lite som att avlägsna mig själv från mitt eget liv och betrakta det utifrån. Istället för att jaga runt efter pucken nere på isen har jag befunnit mig uppe på läktaren. Och från publikplats har det varit så mycket enklare att se vad hon därnere gör för fel. Varför det inte lirar, liksom. Något som varit i princip omöjligt att få klarhet i för den där kvinnan på isen som hastat omkring i sina skridskor, konstant med andan i halsen och stirrig tunnelseendeblick.Att få distans till sina egna beteenden är nog nyttigt för de flesta. För mig har det varit avgörande. Och möjliggjort att ytterligare några pusselbitar har fallit på plats. ❤️Läs också:Jag går en behandlingKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
