Tänkte att jag skulle skriva om något jag tror att ganska många av er upplevt - eller är på väg att uppleva. Nämligen skolstarten och allt som kommer med den, sånt som man kanske inte räknat med. ❤️ Tintin började ju sexårs nu i höst, och jag har märkt en så himla stor skillnad på henne. Hon har alltid varit väldigt kavat. Inte velat ha mig med på kalas, hemma hos kompisar på playdates osv utan velat klara sig själv och varit väldigt tydlig med det. Men några veckor innan sommarlovet tog slut hände något. Plötsligt ville hon hålla min hand var vi än gick, kunde bli ledsen utan (uppenbar) orsak, drömma mardrömmar. Och på de kalas och kompisdejter som varit nu i höst har hon för första gången velat ha mig med. Lika tydlig som hon tidigare varit med att hon mestadels velat klara sig själv i många situationer, är hon nu - med att jag ska vara där, tillsammans med henne.Förstod först inte riktigt vad det var, men sakta men säkert började polletten trilla ner. Vi har pratat mycket om skolstarten under våren och sommaren, och Tintin har varit sjukt peppad på den ända sen i våras. Och allt har gått toppen. Hennes pedagoger är fantastiska, själva skolan är trygg (förutom att hon hittade en kanyl inne skolgårdens lekstuga i går 🫠) och ligger i en separat byggnad från de större barnen. Och kompisar har hon. Så allt är bra. Men ändå är läget fortsatt känsligt. Alltid hålla hand, mardrömmar ibland, jag är med på allt och saker som tidigare gjorts utan att tveka är nu läskiga.Efter ett slag förstod jag att det var skolstarten. Har ju skrivit om det kort innan, men tänker att jag skriver om det lite mer utförligt nu. Vi är säkert flera som upplever samma sak, och tror det kan vara skönt att få höra att man inte är ensam - och att det SÅKLART är helt naturligt att det blir ett mer känsligt läge i ett...ja - känsligt läge. För det är det ju. Att börja skolan.Hela det liv som barnet någonsin känt till vänds upp och ner. Nya pedagoger, nya kompisar, gamla kompisar som inte börjar i samma skola och "försvinner", ny miljö, nya regler. Allt som är hemtamt i barnets liv har bytts ut. Förutom livet hemma. Personerna hemma. Som jag till exempel. Och då är det ju fullkomligt självklart att många barn håller extra hårt i det som är vad det brukar - när allt annat inte är det. Och att det behovet finns - även om allt är "bra". För det behöver inte handla om en bra eller sämre skolstart, det handlar om själva förändringen. Säkert en självklarhet för många. Men kanske något mindre självklart om man har ett barn som alltid varit kavat och framåt, som är peppad på och längtar efter förändringen - och där allt gått..."bra"? För mig var det i alla fall inte självklart, inte omgående. Nu är det det, men det tog ett tag och krävde en stunds reflektion. Jag utgick nog ifrån att Tintin skulle fortsätta älga på i full fart framåt, och att skolstarten inte skulle innebära något annat än positiva upplevelser - så länge allt gick just "bra".Nyligen satt jag bredvid en kvinna på en middag. Vi pratade (bland annat) om våra kids, och jag nämnde det ovana i att vara den där mamman som numera alltid är med. (Med Iggy har det alltid varit så, så där är jag van - men inte med Tintin som sagt.) Hon berättade då att hennes mamma hade jobbat i sexårsverksamhet i hela sitt liv, och bekräftade att det kan vara en av de mest känsliga perioder i ett barns uppväxt. Dels för att förändringen är så stor - men också för att förväntningarna från föräldrarna på det nya liv som nu väntar ofta skapar krockar.Hon menade att många föräldrar kände att när barnen väl börjat sexårs var man på många sätt "out of the woods" så att säga. Många av de som kanske valt att jobba deltid under småbarnsåren gick nu tillbaka till heltid, de sociala tillställningar som i större utsträckning valts bort tidigare blev nu mer frekventa - kort sagt upplevde många föräldrar att de nu kunde fokusera mera på sig själva och den vuxna delen av sina liv. Efterlängtat såklart. Medan skolstarten för många barn var en period där föräldrarna behövdes mer än någonsin. Och där blev det inte alltid bra.Jag förstår precis vad hon menar, och kan tänka mig att det kan skapa en hel del problem. Det var dock väldigt skönt att höra det där, få bekräftelse på att just övergången från föris till skola för många barn är så pass omvälvande att det verkligen behövs mycket mer närhet, närvaro och trygghet på hemmaplan. Att det inte alls behöver betyda att barnet inte trivs eller har det bra på dagarna, men att det är kämpigt att allt är så annorlunda. Och att extra mycket trygghet hemifrån behövs för att balansera det.Min taktik i detta är att bara resignera inför det faktum att det här är vad som behövs just nu. Så jag är med hemma hos kompisar, på kalas, på danslektioner. Jag håller hand och kramas extra mycket, lugnar på natten när en liten röst säger "Jag hade en mardröm" i mörkret där bredvid. För det mesta är det såklart bara supermysigt. Och huxflux har hon acklimatiserat sig, och då tror jag att den där kavata bruttan kommer tillbaka igen. Då kanske jag måste kämpa för att få lov att hålla den där lilla, goda handen. Eller så blir det inte så, utan utvecklingen går åt något annat håll. Kommer bli toppenbra det med. Vad det än blir, så blir det min fina lilla unge. Och det blir alldeles, alldeles perfekt. ❤️Läs också:Iggys första dag i skolan!Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
