I torsdags hämtade jag min goda lilla unge på föris för allra sista gången. Allra. Sista. Gången. Nu har sommarlovet börjat för vår del, och i höst är det nollan som väntar. Så aldrig mer kommer jag hämta ett litet barn på föris. Spännande med nya äventyr förstås, men också en smula vemodigt. ❤️Tintins förskola har varit så MAKALÖST bra. Hon har skapat så många minnen där. Pedagogerna är de finaste man varit med om och de har gjort så mycket för alla kids. Efter ett decennium med småbarn har jag fått inblick på ett antal förskolor, och förstått att det verkligen kan vara rätt stor skillnad mellan dem. Inte så att några är usla och andra är toppen. Tror de flesta - men inte alla, det finns usla förisar också även om de är få i Sverige - håller en bra lägstanivå om man säger så. Men det kan verkligen vara skillnad på engagemang. Och där Tintin haft turen att gå var engagemanget 11 av 10. Är så otroligt tacksam att hon fått en så bra start. Med gråten i halsen tog jag påsarna med alla pyssel, extrakläderna, vattenflaskan och solkrämsburken. Sa hejdå till pedagogerna och tänkte tillbaka på när en av dem för några år sen sa att "Jag vet att det är mycket som är kämpigt med de här åren, men vips så är det över". Och precis så känns det, fast samtidigt också precis tvärtom. Småbarnsåren har känts som en evighet på vissa sätt (KOMMER KNAPPT IHÅG livet innan barn?). Samtidigt som jag har svårt att greppa att Iggy ska börja mellanstadiet (!) efter sommaren, och att jag om bara något år eller två förmodligen inte kommer kunna bära något av mina barn längre. De som suttit uppkrupna i min famn så många många många gånger. Jag vet inte när jag bar Iggy för sista gången. Men det var länge sen nu. Har inte reflekterat så mycket över det, eftersom jag haft ett annat litet barn att bära. Men nu när det slår mig att de bärande åren snart är förbi för alltid har jag funderat på det. Det där, att det alltid finns en sista gång för allting. Men att man aldrig vet när det är. Så - ta vara på dina stunder. - The Last Time Poem -From the moment you hold your baby in your arms,you will never be the same.You might long for the person you were before,When you have freedom and time,And nothing in particular to worry about.You will know tiredness like you never knew it before,And days will run into days that are exactly the same,Full of feedings and burping,Nappy changes and crying,Whining and fighting,Naps or a lack of naps,It might seem like a never-ending cycle.But don’t forget …There is a last time for everything.There will come a time when you will feedyour baby for the very last time.They will fall asleep on you after a long dayAnd it will be the last time you ever hold your sleeping child.One day you will carry them on your hip then set them down,And never pick them up that way again.You will scrub their hair in the bath one nightAnd from that day on they will want to bathe alone.They will hold your hand to cross the road,Then never reach for it again.They will creep into your room at midnight for cuddles,And it will be the last night you ever wake to this.One afternoon you will sing “the wheels on the bus”and do all the actions,Then never sing them that song again.They will kiss you goodbye at the school gate,The next day they will ask to walk to the gate alone.You will read a final bedtime story and wipe your last dirty face.They will run to you with arms raised for the very last time.The thing is, you won’t even know it’s the last timeUntil there are no more times.And even then, it will take you a while to realize.So while you are living in these times,remember there are only so many of themand when they are gone, you will yearn for just one more day of them.For one last time.– Author Unknown – Jag tänker att det är fantastiskt med känslor, att få bli sentimental, en smula vemodig och sorgsen vid såna här tillfällen. När man tillåter sig själv att känna skapar man rum för reflektion. Och det är jag extremt tacksam över. För reflektionen hjälper oss att uppskatta nuet. Våra stunder. Och då slipper man vakna upp x antal år senare, och undra vad fan som hände med livet. Ja, det är jobbigt att tänka tanken att jag aldrig aldrig aldrig mer ska få hämta ett litet barn på föris. Men jag ser också till att uppskatta och vara tacksam för den här tiden, eftersom jag reflekterar kring det. Och hur kändes det för den här då? 🦄 Tja, huvudpersonen själv kunde inte vara mindre brydd eller sentimental. 😂 SÅKLART. Hon är ett barn och lever i nuet. I sina stunder. Och det som stundar just nu är sommarlov, Gotland, lek och bad. I höst väntar skolan, PEPPEN! Vad har man då att vara sorgsen för? 🫶🏻💓Läs också:Förskolepremiär för Iggy i april 2015!Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
