"Haaaaappy Monyay!" ...önskade jag att jag kunde säga i dag. Men den känns faktiskt lite mer crappy än happy. Inte för att något dåligt hänt. Niklas mår bra i dag och jag hade en urmysig start på dagen med att min syrra kom förbi vindslyan på frulle. Men det är när jag ska få jobb gjort som det grötar till sig i huvudet och det mesta känns bökigt. Förutsatt att Niklas mår okej är tanken att jag ska få några timmar varje dag då jag kan ratta sånt som behöver rattas (mina kanaler och övrigt jobb som måste rulla). Eftersom han mår dåligt ganska ofta ryker dock mina timmar, och jag ligger konstant efter med det mesta vilket är en stress. Nu iom flytten är det väldigt mycket med det som också ligger på mitt bord, och då och då känns det som att det bara BLIR FÖR MYCKET. Måndagar är även poddisdag, och då går de få timmar jag har alltid till det, och övrigt grejs hamnar ännu mera efter. Så tyvärr börjar ofta min vecka med att alla måsten grötar ihop sig i huvudet, med resultatet att jag bara vill stänga ner och sluta med allt. Just nu känns det precis så. Som att det är FÖR MYCKET och som att jag vill sluta med allt jag gör. Den främsta anledningen till att det känns så jobbigt är att jag numera har svårt att organisera tankarna och prioritera när det är många lösa trådar. Jag var ju och touchade väggen för några år sen, och sen dess grötar hjärnan ihop sig när det blir många bollar samtidigt. Nåt jag tidigare var extremt bra på att hantera. Minns såväl hur det var på GlamMom, när en av mina kolleger smällde in i väggen och blev sjukskriven ett halvår. När hon kom tillbaka så hade hon också svårt att prioritera och organisera tankarna, och jag fick ofta hjälpa till med att bena ut och stolpa upp. Hade så enormt svårt att förstå henne, det var ju hur lätt som helst att dra streck mellan prickarna, se vart vi skulle och kuta dit? Och nu är jag precis likadan. Tänker ibland på den tiden och hur mycket mer fart och kapacitet jag hade då. Numera vadar tankarna mera som i klistrig honung, än racear fram. Åtminstone emellanåt. För dagar som dessa kämpar jag. Två stora jobb som ska göras och har deadline i morgon, bloggen ska rulla (har ju pausat hela helgen så nu får vi nog tuffa igång här igen va), podd som ska spelas in, jingel som ska göras, inbox som ska tas hand om, hantverkare som ska jagas, beslut som ska tas ang lyan. Sen kids på det som man ska vara en fin mamma åt, och så påsken som ger mig ångest. Känns som att alla är bortresta och gör roliga saker med sina familjer (jag VET att det inte är så men det KÄNNS så) medan vi (som vanligt) inte planerat något alls utan mest försöker överleva. Pust. Nää, just nu är huvudet en enda gröt. Jag VET att det kommer kännas annorlunda och bättre bara jag får tid att sitta ner och gå igenom allt i min egen takt. Men en vecka som denna känns det svårt. Strax måste jag gå och spela in podd, tisdagar är Iggy inte på föris så i morgon blir inte mycket gjort, på onsdag ska jag gästa en annan podd så då försvinner min tid på det, torsdag är halvdag och fredag är röd dag, måndag likaså. Så först någon gång i mitten på nästa vecka kommer jag ens ha en chans att hinna ikapp. Lösningen är såklart att göra mindre grejer, alt få mer tid, alt båda delarna. Planerar dock minutiöst för att de grejer jag åtar mig inte SKA BLI för mycket (älskar ju också att hänga med Tintan och Igster och VILL INTE jobba mer än jag måste) - men så händer livet. Saker kommer emellan och vips blev det tre grejer på raken som inte alls gick enligt plan, och då hopas prylarna likt en flaskhals. Lite så är det just nu. Därav grötet. Och bölet. Jag och Iggy fiffade i alla fall ihop ett rackarns flådigt påskris i går, det är jag glad för. 👆🏻🐥 Nu ska jag gå å podda. På vägen ska jag jaga hantverkare. Om Niklas mår okej i morgon ska jag be att få lite fler timmar i morgon för att få rätsida på skutan, för den här känslan orkar jag inte med en dag till känner jag. Klart slut, sorry för böl. Puss. ❤️
