Jag jobbar ju i princip alltid hemma - men inte i dag. I dag jobbar jag på NOFO, det mysiga hotellet som jag älskar och som ligger 100 meter från min port. Jag sa ju upp min plats hos Sandra nyligen för att jag behöver spara pengar. Känner dock att det är viktigt att jag kommer ut från lägenheten regelbundet, men eftersom det inte är så ofta blir det bättre att köpa en frukost och sätta sig på något mysigt ställe, än att betala en fast månadskostnad. På så sätt blir ju kostnaden helt upp till mig och beroende på hur mycket jag vill jobba utanför hemmet, vilket känns skönt. (Kan tillägga att det inte är någon annan som sitter här i dag, så trots att jag inte jobbar hemma funkar den sociala distansieringen. ❣️) Jag trivs ju extremt bra med att jobba hemifrån, men det är lite klurigare nu när Niklas alltid är hemma. Han hade också ett kontor förut (det är dock uppsagt sen länge), men nu när han inte jobbar så är han oftast hemma och vilar. Och att vara hemma båda två hela tiden blir inte bra. Även om vi är i olika rum för det mesta så är det skillnad på att vara ensam hemma, och att...inte vara det. Så jag tror att både han och jag känner att det är skönt om jag kommer ut lite - för bådas vår skull. Och på tal om det där med att komma ut och komma bort för bådas skull så pratar vi just nu om att att separera. Inte göra slut ("göra slut" låter så tonårsaktigt - men vad säger man när man inte är gifta? 🤪), men att dela upp oss för allas bästa. Det har blivit väldigt tydligt iom den här rehabiliteringen som Niklas går att han är väldigt illa däran. Han har gått med sin utmattning i flera år, men eftersom vi båda trott att hans mående enbart berott på den usla sömnen så har vi handlat därefter (vilket i många fall är tvärtom vad som rekommenderas för utmattade). Så han är verkligen körd i botten, och klarar extremt lite. I förra veckan hade han ett gruppmöte med sin fysioterapeut, sin läkare och sin psykolog på rehab, och de tycker inte att han är ett hopplöst fall, men de underströk vikten av kravlöshet i livet och att Niklas rehabilitering kommer ta mycket, mycket lång tid. Många av de som går samma rehabiliteringsprogram som Niklas är friska nog att kunna arbeta på 25% när de avslutar sin behandling, men för Niklas handlar det nog tyvärr snarare om år, än veckor eller månader. Så jävla pissigt, för att vara ärlig. För att få ytterligare lugn i livet och inte frestas att "göra fel" tänker vi därför att han kanske ska flytta ut till sin mamma en period. Med att göra fel menar jag t ex: Jag var dödstrött en dag i förra veckan, så Niklas erbjöd sig att hämta barnen på föris (vilket jag annars gör). Jag insåg garanterat någonstans att det inte var helt lyckat, men när man själv är slut är man kanske inte så filantropisk som man skulle önska. Jag blev SÅ glad, och tog tacksamt emot. Niklas hämtade kidsen, och blev sänkt i flera dagar. Han fixar inte sånt nu. SÅKLART. Så dumt av honom att föreslå, och så dumt av mig att acceptera. Men vi är ju bara människor. Niklas dras med extremt dåligt samvete konstant över att han inte kan göra mer för mig och oss. Och jag är trött och irriterad över att jag gör så mycket. Så sjävklart slinker han dit och gör saker han inte borde, för att lätta sitt dåliga samvete och få vara den empatiska mänska han ÄR, och lika självklart slickar jag i mig eventuell hjälp som ett svultet får. Så det är svårt att göra rätt, och varje gång vi gör fel drar vi ytterligare ut på den här långa resan mot att må bättre. Alltså. Delar vi på oss tar vi bort detta problem. Mer hamnar i så fall på mig, men på ett sätt är det faktiskt skönare att känna att man ÄR ensam, än att ha någon bredvid som inte förmår underlätta så mycket. Och självklart ser jag till att bädda så gott jag kan för egen del. Jag mår överlag mycket bättre nu. Har fått bort mina stresskänningar genom att DRA NER och få in vila, och tänker inte hamna i stressen igen. I dessa tider är ju all hjälp från mor- och farföräldrar tyvärr utesluten (brukar få hjälp med hämtning varje vecka annars), men jag har engagerat dels vår gamla barnvakt Jonna, dels min brorsdotter Sonia som förstärkning. Så jag känner att jag har mitt på det torra faktiskt. Allt känns görbart. ❤️
