Jag går en slags behandling just nu. Eller - ska man kalla det för en kurs kanske? Njaej. Det är mer som en kombination av behandling och utbildning. Jag började tidigt i våras och om några veckor är jag klar. Det slog mig i går när jag var där att det bara är några enstaka tillfällen kvar. Känns en smula sorgligt då jag lärt mig så otroligt mycket de här senaste månaderna, och träffat så fina mänskor. Och samtidigt är det positivt att behandlingen tar slut - jag rör mig ju framåt. Är otroligt tacksam att jag fått möjlighet att ta del av det här. Både för allt jag lärt mig som jag nu kan använda för att må bättre i mitt eget liv, men också för att det är så otroligt värdefullt att tussas ihop med mänskor man annars aldrig skulle möta. Och sen dela kring saker som är svåra. Det skapar förståelse, empati och en medmänsklighet som den här världen behöver mer av. Har till exempel varit lite frustrerad över att jag upplever Iggys årskurs så indelad i tjejer och killar (hur de leker/hänger alltså). Tänker att man tar vara på varandra så mycket bättre senare i livet (läs: högstadiet) om man har en känsla för att de på "andra sidan" också är mänskor. Förstår ni vad jag menar? I Tintans gäng är det 50/50 killar och tjejer som leker ihop, jag hoppas att det håller i sig (kan såklart kan hjälpas upp av oss föräldrar som ser till att kalasen blir blandade osv). Det är som en livförsäkring på något sätt, när de blir äldre. Känner man varandra så känner man för varandra. Vilket såklart minskar risken att någon beter sig illa mot en annan.Ja, nu var det inte ungarna jag skulle skriva om - utan mig. Har alltså fått möjlighet att den här våren lära mig en väldig massa. Saker som jag kommer ha nytta av i resten av livet. Har fått flera aha-upplevelser kring mitt eget beteende tack vare detta. Som i går till exempel, när jag blev utsatt för en situation i behandlingen där det blev plågsamt uppenbart att när jag handlar på impuls slutar det ofta destruktivt för min egen del. Men får jag tillfälle att stanna upp, reflektera och sen ta ett aktivt beslut utifrån min reflektion - så väljer jag "rätt". Att ge mig själv tid att pausa och reflektera innan jag fattar beslut (stora som små) är något av det viktigaste jag tar med mig från den här våren.Låter så självklart när man säger det. Vad är jag för en idiot som inte kommit fram till detta tidigare? Men något annat jag lärt mig det senaste 1,5 året är att det är en process att komma fram till livsförändrande saker. Det är så många pusselbitar som fallit på plats de senaste sex månaderna, men det beror på att jag tragglat mig igenom en förändringsprocess i snart två års tid. Hade någon sagt de här sakerna (som jag nu kommit fram till) till mig för 1,5 år sen hade de fallit platt till marken. Ingenting hade plockats upp, använts eller förändrats - för jag var inte där. Jag var inte mottaglig för att ta emot och förändra. Jag var mitt uppe i att hantera. Och så länge jag befann mig där fanns inte utrymme för något annat. Men det var ett steg på vägen, ett viktigt steg på vägen.För så är det i en process - alla steg behövs. Alla steg tjänar en funktion. Och man kan inte komma fram till saker förrän man kommer fram till dem. Man får bara vara tacksam om man gör det till slut. ❤️Läs också:Så kom då den där dagenKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
