Kvällsljuset i dag ALLTSÅ. ✨👆🏻 I dag var det...sol! Länge sen man såg den nu, så mycket regnregnregn på sistone. Var ute en stund och fick några strålar på huden, men större delen av dagen spenderades på soffan. Både jag och Niklas är illa åtgångna, så ungarna har varit med sina kusiner och farmor hela dagen. GULD VÄRT att kunna få hjälp när läget är såhär. 🙏🏻 Även i morgon får vi hjälp, vilket innebär att jag och Niklas får en dag till av återhämtning - och ungarna får det toppen med glassar, farmor, faster å kusiner. Win win för alla inblandade. 💓 Flera av er har skrivit till mig om att (när man blir tillräckligt nersliten) kan liknas vid en iPhone med ett gammalt batteri. Mobilen kan absolut laddas upp till 100% - men när man sen börjar använda den så sjunker energiprocenten snabbt - och VIPS så är man på rött. Snabbt som ögat går det, man hinner knappt märka att man satt igång förrän energin är borta. Och jag känner igen mig i det SÅ mycket. 😬 Nu när Niklas återigen är borträknad ligger det mesta återigen på mig - och jag klarar det inte lika bra längre. Jobben tar också mer energi än tidigare, och konsumerar därför mer tid än beräknat. Min planering (som ändå känts rätt bra) blir därför inte lika optimal i verkligheten som i almanackan. Insåg precis att torsdag nästa vecka är en röd dag (gaaaaaahh) och har därför just messat min pappa med fru för att kolla om de kan hjälpa till ett par timmar då. Hoppas hoppas. 🙏🏻 Men inser SÅKLART även att jag från och med nu måste planera in ÄNNU mindre under veckorna, jobbmässigt. Svårt i dagsläget när allt redan är spikat de kommande veckorna (de är dock rätt okej, bara jag får till lite hjälp på torsdag), men jag ska se om jag kan flytta runt och pussla. Kände en sån stor tacksamhet i dag att vi fick så fin hjälp från Niklas familj, men kände också en sorg. Jag vill inte bli en sån som bränner allt krut på JOBB i veckorna - för att sen inte orka göra saker med mina ungar på helgerna. Vad är viktigast, liksom? Men (som Niklas så klokt påpekade) så befinner vi oss i lite av ett nödläge. Då är det bara att ta emot all hjälp man kan få, och ta sig igenom så gott man kan. Det är bara det att nödläget pågått så länge. Jag vill inte leva i ett nödläge. Som det är nu så hänger min hälsa tätt ihop med Niklas: när han mår bättre (och kan underlätta för mig) mår jag bättre - för att jag inte behöver ta allt ansvar. När han blir sämre (och räknas bort) mår jag sämre - för att allt ansvar hamnar på mig. Så det finns många incitament hos oss båda för att han ska må bättre. Men tyvärr har det varit riktgt pissigt de senaste veckorna. Vet inte om jag skrivit om det (?) men vi gav upp det där med att försöka höja dosen av LDN till 3 tabletter på kvällen. Niklas mådde för uselt, det gick inte att fortsätta med det. Så sen en dryg vecka tillbaka kör vi på det gamla upplägget med 1 tablett på morgonen och 2 på kvällen. Men det går segt vad gäller att komma tillbaka till det där braigare måendet tyvärr. Så tröttsamt allt detta. Nåt jag är glad över dock: att jag har så goda, fina, fantastiska jäkla ungar. HELSIKESSSSSS vad glad jag är över dem, och all glädje och lycka de genererar bara genom att EXISTERA. ❣️ När storvulna saker känns långt borta (resor, kompismiddagar, fester eller bara att få hänga med mormor i Hova) blir vardagsglädjen allt viktigare; att se allt det fina man ju egentligen redan har. Och i det här läget är jag så GLAD att jag är en riktig rackare på det där med vardagsglädje. Jag känner mer och mer att jag faktiskt blir bättre och bättre på det, ju pissigare vi har det. 🤪 Inte ett recept att rekommendera kanske, men så är det i alla fall. Så det senaste året har jag börjat uppskatta kidsen liksom ÄNNU mer. Låter kanske knasigt - man uppskattar dem väl alltid så in i bängen? Och jaaa, såklart. Men om de började på 100% uppskattning, så närmar vi oss 1000% nu. Jag ser så mycket grejer med dem hela tiden som bara gör mig så himla glad. Lycklig i hela kroppen. Barn är så himla roliga, fina, intressanta, smarta och GULLIGA (!!!) och jag förstår dem som bara skaffar fler och fler om de kan. Så galet spännande ju - vad är det för person som ska komma till familjen den här gången? 🙊 Hade vår situation varit annorlunda hade jag som ni vet nog gärna brassat på med åtminstone ett kiddo till. Men som det är nu skulle det vara det där håret på kamelens rygg, tyvärr. Vi skulle aldrig fixa det. Och i och med det så är det heller inget jag längtar efter, eller sörjer. Men ibland är det roligt att tänka tanken; i ett annat liv, liksom. Men det finns ju faktiskt flera nyfödingar i familjen nu, så jag får njuta av dem. För så är det verkligen nu: jag NJUTER så mycket av mina ungar. Och just därför blir det också så tydligt att jag vill spara min energi till dem. Men pengar måste ju in, de med. På tal om pengar så investerar vi i krypto, så vi får väl hoppas på att de grejerna går vägen och att det möjliggör en framtid där vi har mer pengar att röra oss med. Så att inte så mycket av det ekonomiska ansvaret behöver landa på mig. Håll tummarna för kryptoraketer, okej? 🤪 🙏🏻 🚀 Nu ska jag snart slinka i säng. Avslutar med att tacka så HEMSKT MYCKET för den vansinnesfina buketten på bilderna som kom hem till oss i går kväll. Från en av er som läser bloggen. Med världens finaste kort dessutom. Tack F. 🙏🏻🧡
