Nu tänkte jag skriva av mig lite om det här med att jag slutat pausa livet. Börjat LEVA mer, istället för att mest existera. (Ovan levde jag lajf på Le Rouge´s partyjulbord, SÅ kul och SÅ gott! 👹) Det är inte helt okomplicerat. ❣️ De senaste veckorna har jag gjort mer saker för mig själv än på mycket, mycket länge. Alltför länge har jag varit den som aldrig kan, som alltid måste tacka nej. Vad det än är - när det än är. Självklart har det funnits gånger då jag gjort något kul, men min känsla är att jag i princip jämt svarar: "Tyvärr, det går inte. Tyvärr, jag kan inte.". Så sabla tråkigt, mitt sociala liv har varit nästintill obefintligt 2019. För några veckor sen kom dock en vändning. Jag skrev jag det här inlägget, om att jag/vi inte längre kan sätta livet på paus. Vi måste acceptera att det är som det är och sluta längta tills detta "är över" (vet att det aldrig går över såklart, det blir ett annat liv) samt sluta sörja det som var. Försöka leva så gott vi kan, och BE OM HJÄLP. Så det har jag gjort. Min familj och Niklas familj har agerat barnvakter medan jag träffat vänner. Förträffliga barnvakter, vill jag tillägga. Jag har vissa drag av kontrollfreak, och har därför tidigare känt att jag måste hinna hem till läggning osv. För kan min pappa verkligen lägga mina ungar? 🙈 Men det har ju visat sig att det (såklart!) går alldeles utmärkt, så nu har jag liksom släppt loss och släppt lös. Det är SÅ MYCKET VÄRT för mig att få några timmar utan måsten och ansvar. ❣️ Och jag känner lite (mycket!) som så, att FY FAN vad bitter jag skulle bli, om jag bara fortsatte ratta och rådda och pausa allt vad socialt skoj heter - och så kommer vi genom den här pissiga, mörka tunneln, Niklas börjar må bättre - och då blir jag sjuk i nåt jävulskap. Det är ju inte helt ovanligt att partnern till den som är utmattad blir sjukskriven rätt omgående efter det att partnern börjar räta upp sig. Och sen är ju livet också...livet. På gott och på ont, och inget vi kan ta för givet. ❤️ Och jag vill känna att jag LEVT mitt liv, oavsett omständigheterna. Jag vill ha roligt på vägen, även om mycket runtikring just nu är kämpigt. Hursom. Detta nya liv har såklart fört med sig en del barnsjukdomar. Vi har dels insett att Niklas inte kan vara hemma när vi har barnvakt. Det blir komplicerat på alla sätt och vis, och inte den vila som det var tänkt. Han har därför gått ut och satt sig på en bio, något han upplever som deppigt och ensamt och som är kämpigt psykiskt då det blir väldigt tydligt att han liksom inte mäktar med att ratta där hemma. Och självklart är det heller inte helt lätt att se mig ha roligt med kompisar, när han själv inte ens orkar träffa sina bästa vänner. 💔 Sen har våra barnvakter varit lite för lössläppta. 🤪 Eller - de har varit UNDERBARA barnvakter, men när Niklas kommer hem från bion vid tiden då han behöver börja varva ner så har det varit kojbyggen i hela vardagsrummet, barn som mått illa för att de ätit för mycket glass etc osv. Niklas behöver sina rutiner, och att istället för att varva ner i soffan behöva röja hela vardagsrummet och greja med ilsket barn som har ont i magen pga glassfrossa är såklart inte optimalt. 🙈 Sen gjorde jag något dumt också, och kom hem 40 min senare än vad som var planerat. Anledningen? Jag kunde inte motstå att få dansa. På Le Rouge var det dans efter maten, och jag har inte dansat på flera år (så DUMT, måste dansa mer!). Så jag försvann upp i mig själv, stod och fäktade lyckligt med armarna i luften och skrekskrålade "Ooooohhh I wanna dance with somebody!" i kör med Whitney - lite för länge. Det ruckade på Niklas rutiner, han sov illa i flera dagar och mådde skit, jag kände mig som ett svin och fick samtidigt panik av att känna mig så instängd. Men vi lär oss. Jag ska styra dans tidigare på kvällen (vet att Caféet förut hade typ soulkvällar efter jobbet då man kunde dansa som en tok och ändå vara hemma till 21) och barnvakterna ska informeras om de rutiner som gäller. Att Niklas tycker det är deppigt att gå på bio har vi ingen lösning på dock. Men det kanske får vara så? Den enorma glädje och energi jag får av att LEVA har vi ju nytta av i vardagen. Och jag kan inte tänka mig att gå tillbaka till pauslivet igen. Om någon av er sitter på tips kring hur vi kan göra detta lättare, dela gärna med er. 🙏🏻 Vi avslutar med någonting fint nu tycker jag. Eftersom mitt och Niklas liv så länge kretsat kring att vara ett team som löser och rattar, och där en stor del av våra samtal tagit avstamp i hur han mår, så kände jag att det börjar bli viktigt att skapa nya minnen ihop. Såna som inte handlar om det här böket och stöket vi är i nu. Sånt som är KUL. Så jag bokade biljetter till... ...Maia Hirasawas julkonsert på Södra Teatern. FANTASTISKT bra! 🙌🏻 Så i söndags satt vi där uppe på första balkong och njöt. Upplevde något KUL och FINT ihop. Det var sjukt mysigt. Så vackert på Södra Teatern! Det och Cirkus är mina favoritscener i Stockholm. Kan tyvärr inte med att gå på Globen och stora arenor, det blir så sjukt opersonligt. Stirra på skärmar och en pyttig artist längst fram. Nää, jag vill komma nära. Carl-Einar Häckner var också med i showen. Också SÅ bra! Och rolig! Och överraskade med en jättevacker visa dessutom. 👌🏻 En urhärlig kväll, även om det blev lite panik under showens andra del då Niklas kom på att han glömt sitt Mirtazapin hemma. Men som tur är bor vi nära Södra Teatern, så det tog tio minuter för honom att pipa hem och ta sin tablett, och sen komma tillbaka. 🙏🏻 Vi kom överens om att vi borde gå mer på konserter. Bra livemusik är så himla speciellt. Att få försvinna helt upp och in i någonting under två timmar var magiskt, tyckte både Niklas och jag. Fint också, att få LEVA lite tillsammans dessutom. ❤️
