I morse åt jag frulle med den här stjärnan: Jonathan, en av mina bästisar. Eller "flestisar" som en av er har lärt mig att man kan säga när man enbart har bästisar och typ noll bekanta. Så bra uttryck - snor direkt. 😇 Att göra saker för MIG, som ger MIG energi har jag blivit avsevärt mycket bättre på de senaste 6-8 månaderna. Alltför länge mörsade jag bara på, köttade mig igenom vardagens alla To Do´s med mantrat "Jag ska bara ta mig igenom den här veckan/den här månaden/det här året" ständigt ringandes i huvudet. Men i våras brast det ju som ni vet. Inte för första gången, men i våras var den absolut värsta. Rädslan för att inte kunna komma tillbaka på banan blev plötsligt verklig PÅ RIKTIGT, och sen dess har jag landat i ett annat tänk. Ett mer hälsosamt sådant. 🧡 Jag och Niklas har ju egentligen haft det kämpigt ändå sen Iggy kom (iom att Niklas problem började eskalera då). Det är snart 8 år sen. Vilket betyder att jag/vi har kämpatmörsatgrejatfixat i snart ett decennium. INTE KONSTIGT att man kraschar. Att mörsa sig igenom jobbiga perioder går ju absolut, men när "perioden" närmar sig ÅTTA ÅR blir det såklart fullkomligt ohållbart, på så många plan. Jag har nog sagt det förut, men det här senaste halvåret är första gången då jag också LEVT det jag landat i: att det här (uppenbarligen) inte är en period att ta sig igenom, det här är LIVET. Såhär ser det ut just nu, och även om det finns en chans (och ett hopp ❣️) om att det ska bli annorlunda i framtiden, så är risken överhängande att både jag och Niklas kommer behöva fortsätta kämpa länge till. Då GÅR det inte att behålla tunnelseendet och "bara ta sig igenom". Då gäller det dels att LEVA på vägen, men också för mig att kunna ÖVERLEVA. Jag behöver fylla på mig själv med energi med jämna mellanrum, göra sånt som jag mår bra av och blir glad av. Annars kommer jag inte orka pytsa ut mig själv på det här viset länge till. Och jag kommer varken kunna eller vilja ta såväl praktiskt som emotionellt ansvar för 90% av vårt liv. Och ryker jag, så ryker hela det här bräckliga korthuset som vi ändå lyckats bygga upp. Ett korthus som kanske inte är det mest stabila - men som ändå är fullt av kärlek, värme, omsorg, trygghet och glädje för oss som bebor det. Alltså har jag börjat sätta mina behov före både Niklas och ungarnas då och då. Att jag får träffa en vän och gå ut och äta middag en kväll får vara värt att kvällen inte blir optimal för Niklas (han är helt med på detta, såklart 🧡). Och blir det teveteveteve eller paddapaddapadda och Donken till middag både lördag och söndag någon helg för att jag bara INTE ORKAR hitta på något med kidsen, så får det vara så. Jag.Måste.Hålla. 💥 I längden. Försöker därför också vara bättre på att träffa mina vänner. För DET ger mig verkligen energi. Och ett tillfälle att ventilera. Som i morse, när jag fick hänga med världens finaste Jonis och prata om livet över en avokadomacka & latte. Bästa bästa. 🙏🏻💓 Tänker att det såklart inte bara är jag som borde bli bättre på att då och då prioritera mina behov framför resten av familjens. Många (alla?) som läser detta skulle garanterat också må bra av det. Misstänker att föräldrar i allmänhet och kvinnliga sådana i synnerhet är rätt dåliga på det. Så se detta som ett tecken. 👹 Boka in en massage, en middag med en kompis, en långprommis med favoritpodden i öronen - vad som helst som JUST DU mår bra av. Som GER DIG energi. Så att du även i fortsättningen orkar dela med dig av den. ❣️ Kram på er, ha en fin fredag nu!
