Förra veckan promenerade jag återigen förbi det som måste vara planetens gulligaste MC-klubb. I våras såg jag den flera gånger i veckan eftersom den ligger på vägen till den behandling jag då gick, men nu var det ett tag sen. Anledningen till att jag fick se klubben igen var att det var dags för återträff för behandlingens tilltufsade lilla gäng.Nästan alla såg mindre tilltufsade ut nu. Men så blir det nog, efter en sommar med ledighet och sol. En solbränd utsida kan dölja de mest trasiga av insidor, det vet vi här hemma. ❤️ Det var så fint att få se dem igen. En har jag haft kontakt med även under sommaren, men de övriga har jag haft exakt noll koll på sen vi skildes åt i slutet av maj.Känner dem ju inte alls egentligen. Samtidigt som jag känner dem väl. Eller, åtminstone delar av dem. Jag vet inte vad de jobbar med eller vad deras barn heter. Men vi har berättat om det jobbigaste jobbiga för varandra, gråtit och snyftat och snörvlat. Känt igen oss så mycket, både i vad vi varit med om men också i hur vi försökt hantera det som hänt. Nu var det dags för återträff, och vi fick dela med oss av hur vi hanterat livet sen sist. Vad som gått bra, vad som gått mindre bra. Hur väl vi lyckats implementera de vidmakthållandeplaner vi fick upprätta innan vi skildes åt. Planer som skulle hjälpa oss att skapa en hållbar framtid, med ett hållbart mående. Det kändes så tryggt att vara tillbaka. Önskar jag kunde få fortsätta promenera förbi mc-klubben varje vecka. Få fortsätta gråta, snyfta, och snörvla tillsammans med mitt tilltufsade gäng. Och skratta! För det gjorde vi en hel del också. Framförallt åt oss själva och all igenkänning som studsade mellan oss. Men behandlingen är slut, och nu var det dags för uppföljning. Efter det får vi klara oss själva. Ingen av oss kunde väl säga att vi mådde TOPPEN. 🙃 Är man rejält tilltufsad så tar det rejält med tid innan man byggt upp sig själv igen. Såklart. Men de flesta av oss mådde ändå bättre. Var på väg åt rätt håll. Och nu är utmaningen att fortsätta traska på i den riktning som vi lärt oss att vi mår bättre av. Implementera de verktyg vi fått för att fortsätta laga allt som blivit knäckt. Tog ovan selfie i hissen på väg därifrån, och kunde konstatera att det nog är det gladaste humör jag varit på, på just den platsen. Har stått där så många gånger förut, förbannat den stora spegeln och önskat att jag sluppit se mig själv. 9 av 10 gånger jag stått där har jag varit rödgråten - inte direkt selfiesugen om vi säger så. Men nu var humöret ett annat.Så även om jag inte är riktigt där jag vill vara än - så är det bättre. Det är det verkligen. Enormt tacksam för det. När jag mådde som allra värst visste jag såklart på ett logiskt plan att någon gång kommer det att bli bättre, kännas bättre. Men jag vet inte om jag riktigt trodde på det. Att må bättre var ett hypotetiskt begrepp, inget som jag egentligen kunde relatera till eller kände att jag då verkligen kunde lita på. Men när jag stod i hissen efter vår återträff såg jag det så tydligt. Det är bättre nu. Och ännu bättre ska det bli. På vägen tillbaka hem traskade jag förbi mc-klubben igen. Nu hade den tidigare så kompakt gråvita himlen börjat spricka upp. Börjat visa lite blått. Jag tar det som ett tecken. 🙏🏻🩵☁️☀️Läs också:Ett avsked, ett slut - och en börjanKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓