Så har jag fått uppleva mitt livs första ryggskott. 🙃 Den absolut värsta smärta jag någonsin varit med om, jag trodde nästan att jag skulle stryka med där ett tag. Eller åtminstone bli lam. Det kändes som att någon roade sig med att såga av mig på mitten och inte visste om de skulle använda knivar, yxa eller såg - så de tog alltihop på en gång. Och eftersom jag inte gick av fortsatte de. Och fortsatte. OCH FORTSATTE. Horribel upplevelse - för att använda ett adjektiv min pappa ibland slänger sig med när han varit med om något särdeles olustigt. Har ju glatt rafsat runt i trädgården och varit med och målat mammas frigga, och det har väl absolut påverkat kroppen. Men framförallt är det nog att grundontet som funnits i mitt ryggslut i så många år nu (och som jag - uppenbarligen - inte tagit tillräckligt väl hand om) till sist blommat ut rejält. De senaste veckorna har det såklart också varit en hel del bärande. Dels av väldigt tunga ryggsäckar (gaaaaahhh vad det VÄGER att kånka runt på min dator, ungarnas paddor och hörlurar, allas vatten/snacks etc osv på färjor och tåg och genom städer när man åker runt), men också släp av väskor och bärande av sexåring som inte alltid går precis så fort som det behövs. Och sen är det också väldigt mysigt att få bära sitt barn. Men jag har väl inte direkt gjort det med ergonomi i åtanke varje gång. 😬Hursom - efter att ryggvärken kommit smygande de senaste veckorna tänkte jag i onsdags ta tillfället i akt att träna på utegymmet som finns fem minuter bort. Stärka upp ryggen var planen. Jag gjorde inget orimligt (tre olika övningar för rygg, mage och armar 10x3 repetitioner), men det var nog strået som bokstavligen knäckte kamelens (influencerns? 🤳🏻) rygg. På kvällen började den smygande smärtan att öka rejält, för att sen bli till en lavin. Vid midnatt kunde jag inte röra mig utan extrem smärta, och att ens andas mer än ytligaste ytliga gjorde att knivarna attackerade. Vidrigt. Låg i sängen och funderade på hur jag skulle kunna få fatt i telefonen på nattduksbordet. Kunde ju inte röra mig. Men ville googla på ryggskottssymptom så att jag kunde säkerställa att det var det jag råkat ut för och inget annat. När man ligger i beckmörker mitt i natten utan att kunna röra sig (och knappt kunna andas) är man i n t e kaxig. Ska jag bli lam nu? Dö kanske till och med? Det drog i väg i huvudet, och jag ville väldigt gärna styra upp lite information.Till slut lyckades jag få fatt i mobilen (tog kanske - utan att överdriva - nästan en timma) och googlade. Insåg att ryggskott var precis det jag hade. Skönt att veta ändå. Läste att de flesta blir någorlunda smärtfria inom ca två veckor, men att det för omkring 60% tar upp till tre månader att må bra igen. Såg semestern gå upp i rök framför ögonen. Skulle jag inte kunna bada med kidsen något mer i sommar? Dona i trädgården? Måla färdigt? Huvudet slank iväg igen. Natten var fruktansvärd, kunde inte sova överhuvudtaget eftersom alla ställningar gjorde SÅ SABLA ONT. Som sagt - absolut det värsta jag varit med om på smärtfronten. MEEEEEN. Som tur är har vi vår fantastiska by runtomkring oss. Mackanrackarn är ju läkare, och hans föräldrar (som också är här på Gotland just nu) består av en som har erfarenhet av ryggskott - och en som har erfarenhet att avhjälpa dem då hon är sjukgymnast. Bättre uppbackning kunde jag ju inte ha. 😂 Så på torsdag förmiddag hade jag redan rätt medicin (smärtstillande och muskelavslappnande), rätt råd och rätt kroppsövningar på plats för att kunna tackla detta så bra som möjligt. Jag tog mina tabletter, gjorde mina övningar och följde deras råd. Spenderade en dag i sängen (fick då följa med på Iggys fotbollsspelande i grannens trädgård via FaceTime 🤓👆🏻), men var uppe varje timma och gjorde mina övningar. Och chockartat nog började ryggen bli bättre ganska omgående. När Kicki (Mackanrackarns sjukgymnastmamma) var hemma hos oss och gick igenom övningarna sa hon att jag förmodligen skulle börja må mycket bättre redan inom ett dygn. När hon sa det trodde jag att hon var GALEN. Då kunde jag fortfarande knappt röra mig utan att skrika rakt ut. Men - redan dagen efter var jag otroligt mycket mer rörlig och smärtan hade också lagt sig till en klart hanterbar nivå. No more pills. Bild från i fredags, när jag fick nöja mig med att titta på Niklas och Iggy från mitt sovrumsfönster, medan de målade Tintins lekstuga. 👆🏻 Ryggskottet kom natten till torsdagen, och på fredag eftermiddag var jag så pass mycket bättre att jag fått tillbaka nästan all rörlighet. Så sen dess har jag gjort mina övningar, och blivit bättre och bättre. Skriver detta på lördagen (men publicerar på söndagen pga hann inte korrläsa i går 🤓) och nu tycker jag att jag mår oförskämt bra med tanke på hur illa det var för bara drygt 48 timmar sedan. Vill aldrig, aldrig, ALDRIG vara med om detta igen. Har fått ett gäng med ytterligare övningar av sjukgymnast-Kicki för att stärka upp den inre korsetten och få tag på de där små musklerna som behöver vara starka för att försöka undvika att jag får ryggskott igen. De ska jag nu göra regelbundet, så får vi hoppas att detta var min första och SISTA erfarenhet av detta vider. 🙃 Vilken idiot jag är som inte tar bättre hand om min kropp. Tack förresten, för alla kloka kommentarer kring sommarmat. Har varit usel på att svara på kommentarer de senaste dagarna pga allt fokus på att bli bättre i ryggen. Men nu ska jag strax vara tillbaka i kommentarsfältet. 🤗💓Läs också:Tankar om att känna sig otillräcklig, inlägg från 2020Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
