TACK för alla fina kommentarer, och för att ni också delar med er. Vi är många som kämpar, och det var många som behövde böla. ❤️ Att få ventilera och sen känna igen sig i andras stories hjälper i princip alltid. Med oss är det nu bättre. Vi har fått två bra dagar i rad vilket känns härligt. Såna här dagar är livet bara SÅ FINT, och det finns inga problem. Det är i alla fall en fördel med att ha det pissigt så ofta - när vi har det bra är vi så tacksamma att ingenting känns bökigt. Får Niklas bara sova och må bra så är livet fantastiskt. Men det är just det där med "bara". För oss är det inte så bara. För många av er är det heller inte så bara. Vad många vi är som kämpar. På tal om det här med att kämpa, så fick jag den här kommentaren från signaturen Anna på förra inlägget: Som en person utan barn men som tänkt försöka få snart och nu läst igenom alla kommentarer ovan kan jag inte låta bli att undra – är det en konspiration, det här med barn? Förlåt om jag låter plump, det är inte meningen och jag har så mycket respekt för er som kämpar på. Och det här inlägget var inte till för oss som behöver pepp kring barn utan för att ni ska få ventilera. Men, kan inte låta bli att bli lite skrämd om det är ovan som väntar… är det någon som har lust eller energi över till att berätta varför man egentligen skaffar barn? Det låter verkligen väldigt, väldigt jobbigt. Jag är väl egentligen pepp, men när jag hör hur jobbigt det faktiskt är börjar jag tvivla… varför skaffar man barn? Alltså seriös fråga. Skaffar man barn för att man tänker att det ska bli härligt, men sen blir det jobbigt? Och så skaffar man fler för att man vill ha syskon till sitt befintliga och då får man en tvåbarnschock som man inte var beredd på? Det snurrar i mitt huvud… sambon vill gärna ha barn, jag själv är oerhört förvirrad, som ni märker. En kommentar med en frågeställning som är fullt rimlig. Tänkte att vi alla kanske kunde hjälpa till med att svara, inte bara jag? Dela hemskt gärna med er i kommentarsfältet, så nyanserar vi förhoppningsvis bilden för Anna en smula. ☺️ Mitt svar är att, JA - det är jobbigt att ha barn. Det tror jag det är för de flesta. Såklart inte för alla, men för de flesta. Tror jag. HUR jobbigt det är beror helt på barnet/barnen, familjens övriga omständigheter och familjemedlemmarnas mående. Att ha barn kräver att man ganska ofta behöver sätta sina egna behov åt sidan, för att låta barnens gå före. Nåt som egentligen inte behöver vara särskilt bökigt (det beror såklart på HUR jobbigt man tycker det är att ge avkall på de egna behoven under ett gäng år), men som det mesta i livet handlar det framförallt om hur man själv mår och hur väl man alltså är kapabel att tackla sånt som är lite extra svårt. Är förutsättningarna för att man själv ska må bra goda - ja, då skulle jag säga att det inte är särskilt jobbigt alls att ha kids. Precis som med det mesta annat: mår man bra blir det jobbiga inte särskilt jobbigt. Kanske inte ens jobbigt alls. Och det är nog här som den springande punkten är, i alla fall för oss. Har vi (jag, Niklas eller båda) inte förutsättningarna att själva må bra - då BLIR det jobbigt att sätta andras behov framför sina egna, framförallt under en längre period. (För andra kanske det inte alls funkar som för oss. Därför vore det fint om fler ville svara på den här frågan.) Har vi däremot de förutsättningar som vi haft de senaste två dagarna, då är min uppfattning att det såklart kan vara "jobbigt" att behöva leka rollspelslekar med Pokémons eller att inte få sovmorgon - men bökigare än så är det inte. Vi har inga high need-kids (vad vi vet, än iaf) eller andra omständigheter som gör det kämpigt. Så är jag och Niklas på banan är det i princip nemas problemas. Detta gäller dock oss. Vi måste komma ihåg att hur vi upplever det här med att bilda familj och bli förälder är lika varierat som det finns familjemedlemmar i familjer. Vi är alla olika, och har därför olika upplevelser av föräldraskapet. Därför är det så enormt viktigt att hålla sina tankegångar på det här området öppensinnade och nyanserade. De två saker jag dock är rätt säker på gäller för de flesta, är: Att det är HELT omöjligt att föreställa sig hur det blir att få barn - förrän man redan har dem. Att HUR DET BLIR beror helt på de barn man får, de omständigheter man har omkring sig och vilka övriga medlemmar som ingår i familjen och hur de mår och är. Sen vill jag avsluta det här inlägget med att försäkra Anna (som är en ganska flitig kommenterare som jag upplever att jag "känner" en smula 💘) att oavsett hur jobbiga dagar jag eller vi haft så är jag så INNERLIGT GENOMLYCKLIG att jag fått YNNESTEN att föräras med dessa två små vansinnesgoda barn. Visst, vårt liv hade förmodligen varit enklare utan kids. Niklas hade förmodligen mått dåligt oavsett (kanske inte lika dåligt eftersom han hade haft mer chans till återhämtning), men då hade vi kunnat lägga full fokus på honom istället för på barnen. Trots detta så känner både jag och Niklas att vi SJÄLVKLARARE ÄN SJÄLVKLARAST skulle valt att skaffa dessa två små godingar tusen gånger om, hade vi fått leva om våra liv. ❤️ Att ha barn är för mig (och för Niklas) helt jävla magiskt. Det ÄR precis sådär klyschigt: den största kärleken, fullkomligt obegriplig att ens föreställa sig - innan man känt den. Varje dag FÅR jag så mycket energi, så många skratt, så mycket LYCKA av Iggy och Tintan som jag aldrig hade fått uppleva annars. Bara tanken på dem gör att hjärtat sväller, för mig finns ingen större kärlek. De är värda allt eventuellt bök i världen, det jag får av dem och känner för dem är det finaste som finns och det största i livet för mig. Avslutningsvis. Har man inga extra knepiga omständigheter så handlar det för det mesta (min uppfattning) om ungefär tre år som är jobbiga. Efter det kommer möjligheterna att tillgodose sina egna behov sakta men säkert tillbaka. Och nu med inte bara en utan två fantastiska fördelar: Eftersom man behövt åsidosätta de egna behoven så länge uppskattar man dem tusen gånger mer än innan. Att få gå ostörd på restaurang, sova hela natten, resa bort med sina kompisar känns som just precis den lyx det är. Utöver att man nu helt plötsligt kan göra en massa grejer som man fått välja bort en längre tid, så har man en liten asgod partner in crime bredvid sig som förgyller livet. Helt plötsligt kan man BÅDE få sovmorgon på helgen OCH få sprängande lyckokänslor i bröstet bara av att höra den goda lilla barnrösten i rummet bredvid. DUBBEL WIN. Då kliver man på syskonresan och gör om allt en gång till. 😜 Nu är det er tur, berätta gärna er version av livet med barn. 💞
