Tack för alla spännande reflektioner på inlägget om att åldras. 🙏🏻 Det märks att det är ett ämne som engagerar. Kanske inte så konstigt, eftersom vi alla berörs vare sig vi vill eller inte. 🙃 Tyckte att den här kommentaren var rolig:Jag hade aldrig haft nåt emot att bli äldre förrän jag fyllde 40 förra året. I samband med detta bytte jag jobb och jobbar nu med en yngre målgrupp. Plötsligt märkte jag att de, runt 25-åriga personerna, som jag träffade varje dag såg mig som gammal. En antog t o m att jag tagit examen från universitetet på 90-talet! Jag som kände mig down with the kids liksom! Och då insåg jag liksom att mina jämnåriga inte är trendsetters längre. De är vd:s, morsor, inköpare... medelålders... va fan?!Den sätter fingret på något intressant; det här att det för många verkar finnas ett Före och ett Efter det att man insett att bara för att kroppen åldras - så behöver inte sinnet göra det. Såg ABSOLUT folk i den ålder jag själv är nu som gamlingar när jag var 20 år yngre. Ganska naturligt, eftersom man kommer ifrån en åldersresa som (förhoppningsvis 🫠) innebär en ganska omfattande personlig utveckling i takt med att åren går. Jämför man en 14-åring med en 24-åring blir skillnaden såklart tydlig. Men att inse att den utvecklingstakten liksom klingar av allteftersom gör man ju inte förrän man...gör det? Det är först när man själv tänkt tanken "Oj, blir jag verkligen XX gammal i år? Men jag känner mig ju inte äldre än XX!" som den där poletten trillar ner tror jag. Man förstår att referensramar och tankemönster inte nödvändigtvis måste ha med siffror att göra. Vuxna mänskor är...vuxna mänskor, typ. Oavsett om de är 40 eller 80.När polletten väl trillar ner är det ju rätt fint - en helt ny värld av mänskor att ta del av öppnar sig. Mänskor som man tidigare kanske avfärdat eftersom de "ändå inte skulle fatta", typ. I den ålder jag är nu känner jag att de som passerat det där Före och Efter är de som förmodligen fattar bäst av alla. Och det tror jag håller i sig, ända tills dess att man blir gubbe/tant i sinnet - om man nu blir det. Det blir ju verkligen inte alla. Ska försöka undvika det.Något annat jag tänkte på när jag läste era kommentarer var ångesten inför det fysiska förfallet. Får man ens skriva "förfall"? Inte PK. 🤓 Numera ska man varsamt omhulda kroppens alla förändringar, tacksamt ta emot dem som tecken på liv och erfarenheter. Klokt såklart. MEN ÄNDÅ. Jag tycker att det måste finnas ett visst utrymme för att tycka att det är jobbigt att se äldre ut. Tänker att det inte alltid måste ha en direkt korrelation med fåfänga, utan att det är klart som fan att det är jobbigt att titta sig i spegeln och varje dag få en fysisk påminnelse om att tiden sakta men säkert rinner ut. Att man är på andra sidan den där kullen när man aldrig reflekterade över sin egen ändlighet. Att man numera är smärtsamt medveten om att livet en dag tar slut. Vilket - som jag skrev i mitt förra inlägg - såklart för en massa sunt med sig. Reflektion, ta vara på sin tid, vara den man vill vara osv. Men det raderar inte det faktum att det också är jävligt bökigt att förhålla sig till sin egen och andras stundande död.Svårt också det här med fåfängan. Håller med Anna som kommenterade kring att det såklart inte är någon slump att kvinnor betingas tro att vårt värde sitter i vårt utseende. Hur vi begränsas av att lägga enorma resurser av både tid och pengar på hur vi ser ut. Resurser som kunnat gå till annat. Samtidigt som det är gött att få känna sig snygg. Roligt är det också - att fixa med kläder och smink. Tycker jag i alla fall. Varför är det roligt då? Är det enbart för att man får belöning i form av ytlig uppskattning - eller är vårt yttre en viktig del av att också få uttrycka vårt inre? Jag känner personligen att den stilresa jag just nu gör på utseendefronten är en central del i en mycket större metamorfos som pågår inuti. Utan den yttre biten hade min process inte varit fullständig, är min känsla. Dömer ingen som lägger pengar på sitt utseende - oavsett om det handlar om dyra väskor, hudvård, snygga träningskläder eller botox och fillers. Förstår att det skapar en svans av ideal för övriga att uppnå. Så har det varit i urminnes tider. Kanske får vi bukt med det någon gång. Kanske inte. Jag tycker att man ska göra det man mår bra av, och sen fokusera på att njuta av livet på de sätt man kan.Avslutar med några kommentarer som jag tyckte bidrog till åldersdiskussionen på ett fint sätt: ❤️🔥"Jag fyllde 50 tidigare i år och fick en fråga hur det känns och mest spontant svar var: Jag är glad att jag lever och verkar frisk och har det bra. Låter ju som rätt små krav på ett sätt men är ju det enda viktiga.""Livets gång är både sorglig och fin och vemodig. Jag känner mig inte deppig när jag reflekterar över detta utan den dominerande känslan är tacksamhet.""Jag har en kronisk sjukdom och ett kroniskt tillstånd som gör att jag funderar på åldrande och död mer än när jag för några år sedan var frisk. Med det skrivet så ska vi alla dö en dag, alla andra dagar ska vi leva!"Läs också:Tankar kring att åldrasKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
