#10YearChallenge har väl ingen missat på Inspirationstagram? Well, tänkte att jag också hoppar på detta - fast i bloggform. 2009 var nämligen mitt värsta år någonsin. Det var då min skiva kom ut, något jag jobbat hela mitt liv för. Men precis när allt som jag kämpat så hårt för liksom skulle börja - så tog det slut. Och när insikten om att skivan var en flopp och jag ett enda stort misslyckande slog ner i mig - då visste jag faktiskt knappt om jag ville leva längre. Tänkte att jag skulle skriva några rader om det. Bilderna jag har från det här året speglar dock inte den känslan alls. De flesta är som de ovan; fräsiga pressbilder tagna på något lyxigt ställe (just dessa är tagna i ett slott i Paris 👸🏼). Jag är piffad och tillsnajsad. Sminkad till tänderna, och omgiven av en maaaassa folk. Oftast med kameror av något slag i händerna. Även benen skulle såklart sminkas när det var dags att plåtas. För såna saker var också en del av det här året, året då allt skulle hända men ingenting...blev. Men innan vi går in på det sorgliga med 2009 kan vi väl kika på en del av det roliga som hände det året. Jag var ganska duktig på att dokumentera redan då, eftersom jag bloggade på min MySpace-sida. Inläggen kom med några veckors mellanrum, men ändå. Så här har ni ett gäng oredigerade bilder från min ganska usla digitalkamera, tagna för tio år sen. Jag hade precis fyllt 30 och befann mig allt som oftast i Paris. Där hade jag mitt skivbolag och mitt management. Att jag var 30 talade jag vääääldigt tyst om. På den tiden var musikbranschen fortfarande extremt åldersfixerad vad gällde kvinnliga artister (som tur är har det blivit bättre på den punkten), så att vara popartist och tjej och över 22 betraktades som lastgammalt. När någon frågade om min ålder slingrade jag mig därför alltid. Minns att Niklas försa sig på en middag en gång, när både min manager och min A&R från skivbolaget var med - jag höll på att MÖRDA honom inombords, medan jag fibblade bort ämnet så att de inte skulle komma ihåg vad han sagt. Varje gång jag var i Paris bodde jag på samma hotell. Alltid samma rum dessutom. Skönt, då kunde jag känna mig hemma. Här ser ni mitt badrum. Och mig! 👋🏻 Har glömt namnet på hotellet, men det låg nära skivbolaget i de bohemiska kvarteren nedanför Pigalle. En kik in i min garderob! Bar nästan bara mönstrade klänningar då. Favoritmärket var Mina UK. Undrar om det ens finns kvar? Från 2009 finns också en maaaaassa såna här bilder. Olika outfits och stylingar som provades. Jag behövde kläder till spelningar och pressgrejer. Och eftersom jag var ett högprioriterat projekt på skivbolaget (de trodde att jag skulle sälja platinum och att jag skulle bli deras nya kassako 💰) så hade jag alltid en hel stab av folk runtomkring mig. Till exempel en personlig stylist. Här var vi i hennes ateljé i Paris och gick igenom en massa plagg för att se vad jag gillade. Den här boleron var ingen favvo. Den här outfitten gillade jag dock. Alltid varit ett fan av hattar. Notera de olika pjucksen. Har för mig att det blev de svarta skorna till slut. Favoriten var dock den här klänningen, som även fick bli huvudplagget i den svindyra videon jag spelade in samma år. Videon ja. Den spelades in i Portugal, och 15 pers flögs dit i en vecka för att spela in den. Vi höll till i Lissabon, och jag stod och mimade utanför fräsiga strandhus... ..och på en snajdig strand. Bland annat. Eftersom jag var skivbolagets guldkalv (trodde de! 😜) la de ner enorma pengar på allt möjligt - och omöjligt. Jag hade till exempel en egen brand manager som följde med på allt jag gjorde (kvinnan på bilden). Hennes uppdrag var att se till att varumärket Vanja alltid representerades på rätt sätt i allt vi gjorde. Killen bakom hette David, och hans uppgift var att... ...filma varje steg jag tog, till den dokumentär som skulle släppas om mig när jag var en braksuccé. Filmen släpptes dock aldrig, jag blev ju inte den där braksuccén. Jag hade till och med en "hand double", så att jag inte skulle behöva göra de scener i videon där bara min hand syntes. De gjorde hon. 😂 Här filmade vi en av scenerna som inte kom med i videon. Enda gången jag haft superhjältinnekläder på mig. Inte så dumt ju, borde ha det oftare? 👊🏻✨ Enda gången jag legat fastbunden på ett tågspår också. 😂 Fick helt klart uppleva en hel del annorlunda grejer på den där stranden utanför Lissabon! Såhär blev videon. Får pinsamhetskrypningar i hela kroppen när jag ser den, men tänker att ni kanske är nyfikna på hur slutresultatet blev, så lägger upp den ändå. 🙈 Såhär såg skivan ut. Här satt jag på mitt hotellrum och göttade mig i att den ääääntligen var ute. Avskyr framsidan. Den blev något HELT annat än vad jag hade tänkt (precis som en rackarns massa annat), varför det blev så är en annan historia. Bookleten tycker jag nog fortfarande om dock. Den var gjord som en dagbok, där varje låttext hade en egen handskriven och lite klottrig sida, med små bilder och andra minnen knutna till varför jag skrivit låtarna. När skivan var ute gjorde jag en rackarns massa press. Här fransk radio, motsvarande SR. I början hade jag en tolk med mig (ingen ville prata engelska), men efter ett tag tyckte skivbolaget att min franska var så pass bra att jag skulle kirra intervjuerna själv. Det ansågs bara "gulligt" om jag inte pratade korrekt. Spelade också live i en massa radioprogram. Alltid med min gitarrist Sacha. Gjorde även en hel konsert live i fransk radio, med sittande publik i studion. Har tyvärr inga bilder därifrån förutom denna 👆🏻 men så galen grej att ha gjort ju? 😳 Spelade på alla möjliga och omöjliga ställen. Som här - i en hotellsäng. 😂 Det var något som skulle filmas, minns inte riktigt till vad. Min brand manager var alltid precis bredvid. När första singeln "Tired" släpptes fick jag bra stöd från några stora radiostationer, och låten spelades ganska mycket och ganska länge i Frankrike. Måste ändå vara lite av ett bucket list-moment att ligga före BÅDE Pink och Mariah på en topp 40-lista en massa veckor i rad? 😜 Men - sen dog det. Skivan floppade, intresset svalnade. Och från att ha befunnit mig i Paris konstant omgiven av en massa mänskor som trodde att jag var The Next Big Thing, så låg jag ensam hemma i sängen på Söder och kände att livet var över. Precis när allt skulle börja, tog det slut. Jag hade en livskris och sjönk ner i en depression. Ville bara sova. När jag sov slapp jag möta verkligheten. Varje dag när jag vaknade hade jag en nanosekunds frid, innan insikten att "Det är över" sköljde genom hela min kropp, och ångesten la sig som ett fuktigt täcke över själen. Jag grät, grät och grät. Och ville bara somna igen. Förutom att jag förlorat hela min självkänsla och hela min identitet (jag hade alltid varit den där som "höll på med musik") så skämdes jag som en hund. Blev folkskygg. Orkade inte med att förklara gång på gång PÅ GÅNG för alla som frågade hur det "gick med musiken" - att det inte gick. Alls. För det var inte bara jag som sett det som självklart att jag skulle LYCKAS. Det gjorde även alla runtomkring. Det förväntades liksom. JAG hade ju alltid varit så bombsäker, och projicerade därför den bilden på alla andra också. Det var tufft att behöva erkänna sig besegrad - misslyckad - inför inte bara mig själv, utan även inför alla andra. Jag skämdes inför mina managers som trott så mycket på mig. Som lagt så mycket pengar på mig. Min A&R (ansvarig för att ha signat mig till skivbolaget) fick sparken. Mitt fel, kände jag. Jag hade enormt dåligt samvete gentemot skivbolaget som lagt gigantiska summor på allt som var förknippat med mitt projekt. Att skivan floppade har jag i dag all förståelse för. Den kändes daterad redan när den kom ut. Inte så konstigt med tanke på att jag signats fem år tidigare, och flera av de låtar som var med på skivan hade skrivits flera år innan dess. Att släppa musik 2009 som var skriven 2003 blev fel på så många sätt. Att ha sitt skivbolag och management i Frankrike, medan plattan gjordes i Sverige var en enormt seg process som försenade skivan med flera år. Hade den kommit fem år tidigare hade den nog haft en chans. Men 2009 var den bara så fel. Hursom. Nederlaget var så enormt att jag inte pallade ta mig ur sorgen på mycket länge. Att borsta av sig och försöka igen försökte jag efter ett tag. Men låtskriveriet hade då blivit förknippat med så mycket prestationsångest, och jakten på Den Perfekta Låten hade bytts ut mot en ångestfylld jakt på Den Perfekta Hitten. Att LYCKAS. All glädje hade försvunnit, och jag tappade mina melodier. Snurrade in mig i komplexa körarrangemang som i och för sig var väldigt fina, men det jag var duktig på - att skriva LÅTAR - hade skitit sig. Min tilltro till min egen förmåga var jämnad med marken. I flera år efteråt kunde jag inte se P3-guldgalan utan att gråta. JAG skulle ju stått där och tagit emot priser! Jag pallade inte med Idol på teve. Avundsjukan och missunnsamheten rev sönder mig inifrån. Orkade inte se andra som var duktiga, och som fick möjlighet att realisera de drömmar som jag inte lyckades med. Ni som känner mig numera vet ju att "Bjussa!" är ett av mina ledord, och att jag in i själen VET att generositet och bjussighet leder långt längre än dess motsatser. Men där och då kunde jag inte unna någon någonting som hade med framgångar inom musik att göra. Det gjorde för ont, och påminde mig själv om mitt eget misslyckande. Jag skriver det här, för att jag tycker det är viktigt att ni som följer mig förstår att jag inte alltid haft de rosa glajerna på näsan. Att jag inte alltid varit generös och bjussig. Att jag inte alltid tänkt "Äsch, det här ordnar sig!" när livet skitit sig. Jag har lärt mig på vägen vad jag mår bäst av, hur jag mår bäst av att tänka. Att musiken (som var det ENDA jag ville göra sen jag var fyra bast och VISSTE att jag var nästa Madonna) sket sig, var en av de tre värsta sakerna jag någonsin varit med om. Att rämna så totalt och inte längre veta vem jag var eller vad jag skulle göra med mitt liv var förlamande. Men. Jag överlevde. Och det är det andra jag vill säga med den här texten. Det blir bättre. Efter att ha spenderat ungefär ett år med att bara vilja sova, och växla mellan gråt, skam och sorg mina vakna timmar började jag orka engagera mig i något annat än musik. Jag var så TRÖTT på allt som hade med låtskriveri och artisteri att göra, och behövde en paus. En lång paus. Otippat nog blev mitt nästa intresse amningsbhar, och det intressefrö som börjat spira resulterade i att jag och min kompis Malin i november 2010 bestämde oss för att starta en webbshop som sålde snygga amningsbhar. 2011 lanserade vi GlamMom.se, historien om hur det företaget kom till kan ni läsa här. I dag driver jag som ni vet inte längre GlamMom, numera jobbar jag som influencer och gör barnprogram tillsammans med Niklas. Något jag aldrig hade trott att jag skulle pyssla med. Det enda jag sjunger nuförtiden är "Hjulen på bussen", nåt jag är SÅ nöjd med. JAG - som när jag var yngre hellre skulle förlorat båda armarna än att inte få jobba med musik. Kanske, kanske gör jag slag i saken någon gång framöver och spelar in den där jazzplattan som finns i mitt huvud. Den där jag får kombinera mina melodier OCH de komplexa vokalarrangemangen. Men det är ingen stress med det. Hur coolt vore det inte att släppa en platta när man är 60? Eller 70? Det blir när det blir. Om det blir. Och det är just det som är det fina med livet. Man vet aldrig riktigt vart det ska ta vägen. Det enda man vet är att det kommer finnas toppar, och det kommer finnas dalar. Och man lär sig nåt av båda. Och det kanske allra viktigaste - det blir bättre. Så länge man orkar kämpa vidare (efter att såklart ha slaskat i sorgeträsket så länge man behöver) så blir det bättre. Kanske inte precis som man hade tänkt. Kanske blir det annorlunda. Men det behöver inte betyda att det inte blir bra. Jag lovar. ❤️
