Att ha en blogg som engagerar är ju lite av en förutsättning för att bloggen ska vara läsvärd. Men när engagemanget blir på det negativa sätt som i dessa senaste inlägg så är det för mig tyvärr stört omöjligt att inte bli oerhört påverkad och ifrågasätta varför man ens bemödar sig om att dela med sig på ett ärligt sätt när man (i vissa fall medvetet?) missförstås och misstolkas. Sen får man såklart tycka olika, men då kanske bemöda sig om att vara konstruktivt och respektfullt kritisk. Vissa fixade det (tack, det uppskattas), andra inte. Noll sömn i natt på grund av tusen ledsna och frustrerade tankar som snurrat runtruntrunt i hjärnan. Vill säga två saker innan jag stänger det här kapitlet för gott: Vi längtar efter vår bebis och vi ser fram emot att få bli tvåbarnsföräldrar. Har förutsatt att det varit självklart, men kanske har jag varit för mån om att beskriva de mörkare nyanserna av graviditet och föräldraskap att jag glömt bort att få med de ljusa. Som SÅKLART finns där. Ang min flyttade snitt-tid: jag vill absolut hjälpa till där jag kan, och självklart får jag foga mig efter det som funkar bäst för vården och andra inblandade patienter. Min inställning är på intet sätt att jag är viktigare än någon annan, eller att någon annan ska behöva få en sämre deal på grund av mig. Men att be sjukhuset att i alla fall kolla om det gick att lösa på något annat sätt tyckte jag inte kändes annat än rimligt. Som många påpekat så finns det säkert många andra som gärna flyttat fram sitt snitt, och i så fall blir det ju win win för alla inblandade. Och win win är ju...win win. Nu stänger jag det här kapitlet, och så får vi nog fokusera på något lättsammare ämne här i el bloggo en tid framöver, för vår samlade mentala hälsas skull. Typ inredning. Återkommer på den fronten lite senare i dag.
