Här har ni en (förvisso torkad, men det var allt jag hade hemma) blomma, för SATAN I GATAN vad fint att läsa all respons på mitt förra inlägg..!🙌🏻 Det här att inte behöva vara ensam i sina känslor alltså. Att få höra stories om att man inte är den enda som känt eller känner sig såhär. Det betyder...ALLT.❤️ Jag mår mycket bättre i dag. Framförallt på grund av alla saker ni delade med er av faktiskt. Men också för att jag pratat med Niklas, och insett att precis som det är tokviktigt för mig att veta när han mår uselt på grund av insomnin, så måste jag också dela med mig av såna känslor när de dyker upp i mitt liv. Hur ska vi annars kunna underlätta för varandra? Om jag hade berättat hur jag mådde i går hade jag förmodligen stannat hemma på soffan, medan Iggy och Niklas fick ratta rätt på fina leksaksbilar. Jag hade sluppit ett breakdown på Åhléns City, och Niklas hade sluppit må dåligt över att inte veta varför jag var på så uselt humör. Kommunikationen alltså. Det viktigaste vi har. Orsaken till såväl de flesta konflikter som de flesta lösningar. Både på personliga plan, och världsliga. Så dumt att man glömmer vikten av den ibland. Min taktik de här senaste dagarna har varit samma som oftast gäller när jag stöter på bökigheter i livet: att trycka mig igenom dem, oftast utan att klaga och oftast utan att be om hjälp. Funkar bra, så länge bökigheterna inte inkluderar någon annan. Men nu blev faktiskt hela min lilla familj påverkad av att jag envist skulle hålla inne med hur jag kände. Tänkte att "Det går ju över, ingen idé att slösa tid och energi på att böla över några flyktiga känslor", typ. Men man måste ju faktiskt få böla ibland. Min lärdom av detta är att tycka att det är okej att jag också kan vara svag. Jag kan också må dåligt, jag kan också behöva vara ynklig, jag kan också behöva vara bölig. Och jag måste också lära mig att jag självklart inte går opåverkad av en graviditet, bara för att jag inte hunnit/orkat engagera mig så mycket i den den här gången. Jag är också...mänsklig. Men som sagt, jag mår bättre i dag. Spenderade gårdagkvällen med att läsa alla fina kommentarer som strömmade in, både här och på Inspirationstagram. All igenkänning (från båda håll) gjorde verkligen underverk. Jag förstår varför den här typen av inlägg får så mycket respons. Innan jag la mig lockade jag håret och krämade in mig med brun utan sol. Kanske verkar skrattretande i någons ögon, men det hjälpte faktiskt att vakna i morse utan PLATT SOM SATAN I GATAN-hår och med en ansiktsfärg som inte enbart påminde om vaxat lik. Man får göra det man kan, liksom. La också ett extra varmt å mysigt filter på de här bilderna för att liksom förstärka känslan av att Det Blir Bra. Funkar också litegrann tycker jag. Man får göra det man kan. Nu tänker jag fortsätta försöka skaka av mig den här känslan av massivt missnöje, och vetskapen om att SÅ många av er har varit precis just där jag befinner mig - och slunkit ur det - gör hjärtat varmare än vintagefiltret på bilderna. Tack också alla ni som delade med er av en vardag där den här känslan är regel snarare än undantag. Vilka hjältar ni är alltså. Puss, kram, TACK - och vi ses i morgon. Förhoppningsvis behövs inga extra varma vintagefilter för att hjälpa upp humöret då.💘
