Det är söndag, vilket innebär uppdatering på preggofronten. Inleder med en varning dock - om ni är ute efter en härligt peppig text om hur gött det är att vara gravid och hur fint livet i allmänhet är, så läs inte vidare. Det här inlägget kommer nämligen innehålla böl, böl och ännu mera böl. De senaste dagarna har jag nämligen mått SKIT, för att vara ärlig. Och ändå står jag här och ser glad ut. Well, kan tala om att när vi tog bilderna till det här inlägget (i går) så var jag allt annat än glad. Egentligen ville jag bara gråta, men kände ändå av någon URPUCKAD anledning att jag skulle se happy clappy ut på bilderna, för: Jag tänkte att måendet skulle ha förbättrats tills i dag, och att jag kanske inte behövde skriva att jag mått/mår piss. Vem vill se ett surt preggo på bild?🍋 Så jag ser glad ut, men det är rätt så rackarns fejkat. Ni får helt enkelt bortse från mitt smilande på följande bilder. På den här kan man nog i och för sig ana mitt verkliga mående. Vi zoomar in: Mmmm. Jag ser i alla fall igenom den här fuskleende bruttan. Men. Tillbaks till ämnet. Gravidvecka 24 var det vi skulle fokusera på ja. Som till veckans försvar inte BARA har bestått av skitmående, det är framförallt de senaste två dagarna som varit allt annat än härliga. Men eftersom de liksom överskuggat övriga dagar, så tänker jag fokusera på dem i det här inlägget. Jag kan väl summera det hela med att ALLT har känts fel. Eller, inte allt - JAG. JAG har känts fel. Jag har haft turen att (som ni vet) begåvas med ett rätt så soligt grundhumör, och när det sviktar är jag riktigt rackarns bra på att plocka på mig mina rosa glajer och leta efter det som är fint, bra och positivt. Well, dessa senaste dagar har de rosa glajerna bara blivit bajsbruna, hur mycket jag än försökt att hitta det braiga i saker och ting. Och nu är jag ledsen om jag gör någon besviken, men om vi nu ska tala öppet här i el bloggo om vilket kön man önskar på sitt barn, att man inte tycker om bebistiden och att man avskyr de satans jävla flytningarna som känns som en konstant sabla mens, så vill jag även tala öppet om detta: att jag de senaste dagarna känt mig tjock, ful, obekväm och FEL. Vill ABSOLUT inte trigga igång någon slags vikt- eller utseendehets (jag VET att jag inte är tjock, jag VET att jag inte är ful), men jag tänker att det säkert är fler av er därute som känner samma saker (preggo or not), och då kan det vara skönt att höra att någon som precis tryckt sin fräsiga livsstilsblogg full med härliga bilder från Portugallien och som dansat runt i rosa morgonrock och bh vid poolkanten i solen också har redigt pissiga känslor, och redigt pissiga dagar. Jag ifrågasätter liksom allt med mig själv. Blir PÅ RIKTIGT ledsen över skitsaker, som att jag läste att Bloggkommentatorerna tyckte det var tråkigt att mitt inlägg om nyårsafton kom först 4:e januari. Såklart INGENTING att ta åt sig över, men jag blev ledsen. Nästan GRÅTLEDSEN. Helt orimligt ju. Eller vad sägs om att jag bröt ihop mentalt inombords över att jag "bara" kunnat bocka av NÄSTAN allt på min Att Göra-jobblista förra veckan, eller att enbart SYNEN av mitt PLATTA HÅR fick mig att vilja raka av det, eftersom det ändå var så värdelöst? Just nu (jag skriver "just nu" för jag vet att de här känslorna är tillfälliga) känner jag mig dessutom så sjukt obekväm i min kropp. Är inte kompis med den alls. Jag svettas. Jag fryser. Kroppen känns tung. Otymplig. Den gör ont, jag känner mig skraltig och skruttig. Blir andfådd av minsta lilla. Hatar att det är obekvämt att sätta sig ner i badet, gå upp ur badet, sätta på sig preggojeansen. Att det gör ont varje gång jag sträcker mig åt vänster efter toarullen när jag kissat. Får panik över att jag "bara" är i vecka 24 och att det gradvis kommer att bli värre och värre i FYRA MÅNADER TILL. Jag tycker allt jag tar på mig ser vidrigt ut, inget sitter fint och jag är förpassad till ett par preggojeans som jag (just nu) tycker är ASFULA samt en hög med stora oformliga tröjor. När vi skulle ta ovan bilder fick jag för mig att hoppa i ett par av mina gamla, vanliga jeans för att få en finare bild. Mmm, det var inte direkt bara att "hoppa i". Jag fick pressa mig ner i dem, och hade sönder hällorna på baksidan på köpet eftersom jag fick dra så sabla hårt i jeansen för att de skulle ha en chans att komma upp över lår och rumpa. Och jag VET att höfterna blir bredare när man är preggo, jag VET att jag på INTET SÄTT är överviktig, jag vet jag vet JAG VET. Men det var ändå en pissig känsla, kanske framförallt för att jag redan befann mig på hal is vad gällde hela min självbild. Jag tyckte alla bilder vi tog blev asfula; håret var fel, fejan var fel, kläderna var fel, kroppen var fel, bildsetupen var fel. När jag tittar på dem nu ser jag ju såklart att det bara vara strunt, bilderna (och även jag) är jättefina. Men känslan ni vet, KÄNSLAN, var att allt var FEL. Och den känslan var så jävla jobbig. (Ett sånt skämt att jag ser så glad ut!😂😭) Hade hoppats på att den känslan hade försvunnit tills i dag, men i dag var den värre. Hela dagen har jag tolkat ALLT negativt - och gärna som direkt kritik mot mig själv också förstås. En inredningstidning ska göra ett hemma hos-reportage i lyan på torsdag och Niklas är missnöjd med ett gäng möbler här hemma. Han vill byta ut dem. Några av dem har jag valt, och hans missnöje tolkar jag i det här tillståndet som direkt kritik mot min (in)kompetens på inredningsfronten. Och så blir jag superledsen. Jag säger ingenting till honom, eftersom jag VET att så inte är fallet, men känslan är på det viset. KÄNSLAN. I ett desperat försök att snajda till Iggys rum inför plåtningen på torsdag vill jag byta ut hans leksaksbilar till fina varianter, istället för de trasiga stackare som bor i hans lådor i dag. INGA leksaksbutiker (nu har vi varit i typ fem stycken) har några att erbjuda - allt är fult. Detta tolkar jag i mitt nuvarande tillstånd givetvis som att alla leksaksaffärer vill mig illa, och får samtidigt massivt uselt samvete över att jag släpar runt min goda unge i butiker i panik inför detta inredningsreportage - istället för att utnyttja jullovets sista dag på ett sätt som HAN tycker är roligt. Känslan av att vara en värdelös förälder som bara tänker på sig själv är där på nolltid. KÄNSLAN. Efter att ha varit snäsig och allmänt oskön mot Niklas hela dagen, frågade han mig hur det stod till. Då började jag storgråta. Mitt på Åhléns City (i jakt på fina leksaksbilar förstås). Orkade inte förklara hela mitt pissiga mående där och då, utan försökte kväsa alla jobbiga känslor. Vilket slutade med att jag i en timmas tid gick omkring och grät bredvid Niklas och Iggy på Åhléns City. Jag var skitstressad eftersom det kändes som om ALLA tittade på mig och undrade hur det var fatt - och undrade dessutom om någon bloggläsare/YT-tittare såg oss: "Där går den där familjen som alltid är så glada i cyberspace, men irl så är de ju helt miserabla?! Sicket bluff å båg!". Ja, det var en allmänt ohärlig situation som ni förstår. Som slutade med att jag fick förklara för Niklas (som - såklart - undrade vad sjuttsingen som stod på) att han inte gjort nåt fel, utan att det var den här sabla KÄNSLAN bara, och så åkte jag hem. Och här sitter jag nu - och gråter. Fortfarande. Vad vill jag ens säga med det här inlägget då? Jo, att jag är övertygad om att det här måendet, den här KÄNSLAN, beror på gravidhormoner. Att jag inte hinner reflektera över att jag är på smällen, eller ens är så himla intresserad av själva preggofieringen den här gången, betyder såklart inte att jag inte åker på de grejer som en graviditet faktiskt kan innebära. Det blir ju mörkt på natten, även om man har lamporna tända liksom. Så SJÄLVKLART påverkas även jag av hormonerna som far runt i systemet, och just nu verkar de inte direkt vara såna som gör en euforisk. Det var länge sen (om nånsin?) jag kände mig såhär rutten. Jag tar liksom alltalltallt på fel sätt, läser in kritik mot mig själv i allt som sägs och känner noll uppskattning för mig själv. Ser bara fel. Och finns det inga, hittar jag på dem. Typ. Känner att det här ändå är nyttigt för mig. För jag vet att det finns mänskor som känner såhär varje dag, utan att det har någonting med graviditet att göra. Att den där KÄNSLAN kanske funnits i en sen barnsben, och att den är demonen man måste försöka besegra varje minut, varje timme, varje dag - för att ens ha en chans att kunna lyfta humöret. Att besöka den känslan, när man vanligtvis inte har den i sitt system, ger ökad förståelse och empati. Hoppas att ni inte blev gravt deprimerade av det här inlägget, och jag hoppas också att gravidvecka 25 ska bjuda på trevligare stämning i min varelse. Håll tummarna för mig, och stor kram till er som eventuellt känner igen sig i att alltalltallt är fel.❤️ Läs om gravidvecka 23 här! Läs om gravidvecka 22 här! Läs om gravidvecka 21 här! Läs om gravidvecka 20 här! Läs om gravidvecka 19 här! Läs om gravidvecka 18 här! Läs om gravidvecka 17 här! Läs min hemliga graviddagbok (vecka 3-16) här!
