Bild från sista timmarna på Gotland. Morgonmys i vår älskade soffa. 🤎 Där vi också eftermiddagsmyser och kvällsmyser. Kan aldrig få för mycket mys. 🤓Vi har haft två jättefina veckor. Eller såhär - jag och kidsen och mormor/mamma har haft två jättefina veckor. Niklas har haft två ganska usla veckor. Tyvärr. Det blir inte alltid som man tänkt sig, och den batteriladdning vi hade hoppats på för hans del i huset inträffade inte. ❤️🩹 Niklas sömn funkade inte alls. Och när den inte funkar - då funkar inget annat heller. Den är liksom grunden till allt. Under dessa två veckor var det ungefär två dagar som Niklas mådde bra. Resten var dåliga. Otroligt tråkigt såklart. En sats 48-timmarskakor hanns dock med att göras när måendet var okej. Efter tålmodigt väntande så gräddades kakorna efter två dagar i kylen - och blev precis lika goda som förra gången. 🤤 Receptet hittar ni här. En av dagarna när Niklas mådde okej åkte vi in till Visby. Vi gick till Mille Lire för att äta pizza och fira... ...att det var nästan precis ett år sen Niklas kunde äta sin första "riktiga" pizza - efter flera år på glutenfri kost. Den pizzan åts just på Mille Lire, så att gå tillbaka (minst!) en gång om året tänker jag får bli en ny tradition. För att påminna oss om att det ändå blivit bättre. Trots allt. Pizzorna på Mille Lire är 👌🏻! Jag tog en capricciosa (älskar att de har kronärtskocka och svarta oliver på den) och Niklas och kidsen delade på två margheritas. 🍕 NJUTET Att beställa in Nutellapizza till efterrätt tänker jag också ska höra till traditionen. 🌰 Efter pizzalurren slank vi runt i ett regnigt men mysigt Visby - och jag bad Niklas ta en momspo. 📸 Denna Weekday-rock alltså. Har verkligen LEVT i den sedan jag köpte den. Älskar den! 🙌🏻Något annat jag älskar är mina boots, har dem ju j ä m t. 😂 De är urgamla, lappade och lagade från Zara. Men Stories har ett par nästan exakt likadana för den som e pepp. Perfekta pjucksen tycker jag. Torgvantarna från Residus är en tredje favvo. Håller en varm utan att stöka till det när man vill dona med mobilen eller andra pillriga grejer. Tintan joinade mig mitt i fotograferandet, och då gick det förbi en urgullig tjej som stannade och frågade om vi inte ville ha en bild på hela familjen? JOTACK GÄRNA! Sa vi. Och så tog hon ett kort. Så fint. Så omtänksamt. Man blir ju så glad för bilder där alla är med. ❣️ Vad pysslade vi mer med då, dessa två veckor? Vi fikade hos våra otroliga grannar till exempel. De bjöd på sex sorters kakor, varav fyra var hembakta. 🥹 Och på tal om goda grejer så har det blivit en heeeel del smarriga ostbrickor också, för min och mammas del. 😋 Ungarna plockade päron i trädgården, och sen gjorde mamma en helt otroligt god marmelad på dem, smaksatt med rosmarin och ingefära. Ni ska få receptet, det var rätt lätt kirrat faktiskt. PERFEKT till ost var den. 👌🏻🍐 Den här bilden tog jag en av de andra dagarna när Niklas mådde bra. Då gav han sig ut i trädgården och beskar fruktträd. Något som var rätt rejält fysiskt krävande förstås, och som bidrog till att han kraschade enormt efteråt. Dum att ge sig ut och beskära träd när man är så bräcklig, kanske några tycker. Och ja - det var det nog. Alltid lätt att vara efterklok. Men i kroppen och själen satt minnet av att på det här stället var Niklas en person som funkade, och vi ville väl alla att det skulle funka lika bra - även denna gång. Men anledningen till varför Niklas funkade i somras sitter ju inte i huset, det har med hans kropp att göra. Han var friskare då. Vet att många av er undrar varför vi inte flyttar till Gotland, eftersom Niklas mådde så bra där. Men hans mående är inte knutet till huset. Visst mår man allmänt bättre av att ha lättare access till att vara ute, det tror jag absolut, men den stora förändringen i hans mående började ju för över ett år sen. Då hade han aldrig ens satt sin fot i huset. Det var skiftet att börja fokusera mer på att läka sitt nervsystem som gjorde den stora skillnaden.Sen brakade nervsystemet ihop igen efter höstens kaos och sjukdomar, och tyvärr är det svårare att komma tillbaka efter en sån enorm påfrestning än vad vi hade hoppats. Det kommer absolut gå, det VET jag. Men det kommer ta längre tid än vad vi trott. OTROLIGT frustrerande och ledsamt att behöva knuffas tillbaka, och tvingas se ännu mer av livet gå till spillo. Och OTROLIGT jobbigt att barnen fick tillbaka sin pappa i somras - för att återigen behöva förlora honom kort därefter. Det känns fruktansvärt. 💔Och självklart är det inte helt lätt för mig heller. Jag är tillbaka i att tänka på mig själv i termer av ensamstående, med allt vad det innebär på alla plan. Och det är såklart en komplex situation att vara i, när den ena parten försöker njuta 100% och ha ett så härligt höstlov med kidsen som möjligt, och den andra parten mår uselt och mest vill hem (för där är det lättare att kontrollera saker som gagnar sömnen som t ex temperatur osv). Enormt tacksam att jag hade mamma med mig på den här resan. Någon att hitta på grejer med, få avlastning vad gäller kidsen och uppskatta nuet med. Vet att Niklas kommer tillbaka till där vi var i somras så småningom. Men på vägen dit är det viktigt för mig att få fortsätta leva, få fortsätta dela upplevelser med någon. Nåväl. Efter trädbeskärandet var det en hel del jobb som behövdes göras. Alla grenar skulle kvistas av, och själva grenarna skulle in i vedbon för att bli ved när vi orkar såga. Jag fick finfin hjälp av en stark Iggy som knäckte grenar och kvistar till rätt storlek... ...och en sjukt kapabel liten Tinta som bar korg på korg med kvistar till vedboden. Mamma hjälpte till massor också. 💪🏻 Att göra såna här grejer är UNDERBART, tycker jag. Jag kan hålla på hur länge som helst. Tror det beror på att mina dagar i stan spenderas till så stor del framför en skärm. Att få GÖRA RIKTIGA GREJER - använda händerna liksom - känns så genombra. Tillsammans fyllde vi halva vedboden med toppenbra tändved som ska torka till. Och nästa gång vi kommer tänker jag att det ska sågas sågas sågas, så att grenarna får bli till brasor så småningom. För brasved kan man aldrig ha för mycket av. 🙌🏻 Sista kvällen gjorde mamma en fantastiskt god rätt. Hon plockade äpplen och salvia från vår trädgård, och gjorde en helstekt kyckling. Rotfruktslåda, rödvinssås, gelé och picklade grönsaker till det. SÅ GOTT. Just det - hon hade kapris till också! Otippat smarrigt. En väldigt härlig sista middag. 🙏🏻 Nu är vi ju hemma igen, och Niklas fokus ligger på att läka läka läka. Inte göra för mycket, få till sömnen, fortsätta med brain retraining. På jullovet åker vi (jag å kidsen i alla fall, vi får hoppas att Niklas kan följa med då) till huset igen. Förhoppningsvis går det bättre att må bättre där för hans del då.Till nästa sommar tänker jag oavsett att vi borde vara på banan igen. Känns långt dit nu, men tiden går fort. Och tänk vad mycket man tar för givet - tills dess att man inte kan det längre. Som den till synes "enkla" saken att få funka. ❤️Läs också:Första gången Niklas fick se Gotlandshuset!
