I går kväll gick jag ut och satte mig på trappen. (Eller - lastpallarna som vår "trapp" består av än så länge. 😂) Luften var alldeles ljummen. Mamma hade gått upp till sin stuga, Niklas tittade på teve på övervåningen - och jag satt på trappen och lyssnade. Jag lyssnade på vinden som susade genom fruktträden, på syrsorna som spelade - och på ungarna som lekte och skrattade två trädgårdar bort. Vi har nämligen börjat få en hel del kompisar här. ❤️ Vuxna som barn, och kidsen slinker numera över till sina vänner på egen hand. Och just precis det där med att ungarna själva går några hus bort för att leka medan jag kan vara kvar hemma är en sån milstolpe. Det jag liksom drömt om. Att de ska känna sig så pass trygga och ha så pass kul att vi och huset blir en fast punkt - som de sen kan utgå ifrån och hitta egna äventyr. Jag satt så länge på trappen i går. Tog in allt det fina. Lyssnade på skratten som skuttade runt bland husen, tittade upp mot mammas stuga, drog in den varma sommarluften, kände doften av mogna päron, njöt av gräset under mina bara fötter. Och var så enormt tacksam för att jag får leva precis här, precis nu. ❤️Läs också:Att få tillbaka Niklas för en liten stundKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
