Okej. Jag berättade ju att vi haft det kämpigt här hemma den senaste tiden då Tintan är i full blown trotsålder (VET att man inte "ska" benämna det så, men gör det i alla fall så att ni är med på vad jag pratar om). Iggy hade också en sån här fas, men det var inte i närheten av vad vår unga dam på 2,5 går igenom. Och som då alla i familjen nu går igenom. En helt ny nivå på bök å stök. 😬 Hursom. Jag har försökt tackla detta på en mängd olika sätt, men ska ärligt säga att det gått halvbra. Vissa dagar går det bra, andra inte. Och jag famlar i mörkret, vet inte varför dagen blir bu eller bä. Och i fredags bröt jag ihop. Efter månader av konstant krångel, noll sömn på nätterna pga måste hantera ilska och bråk minst ett par gånger varje natt och frustrationen över att inte känna att jag har någon att lämna över till för att kunna få en paus så fick jag ett slags breakdown. Så fredagskvällen slutade med att jag skrek (SKREK!) på Tintan. Jag skrek att jag var så arg, så arg. Att det inte bara var hon som var arg - jag var OCKSÅ arg. Jag var så TRÖTT på alla bråk, jag ORKADE INTE MER. I ett fåfängt försök att "prata vett" med henne försökte jag resonera och få henne att förstå. Det gick (såklart) inte alls. Inte i det upprörda tillstånd som var. Gråt, skrik - och när vi ÄNTLIGEN kom i säng kändes mina nervändar som helt sönderfrätta. Jag var S L U T. Ville säga upp mig som förälder. Efter en stund i sängen, liggandes bredvid Tintan som skulle sova (jag STORGRÄT) kom samvetet ikapp. Det dåliga. Jaha, nu hade jag skrikit åt mitt lilla, lilla barn. Dessutom så att mitt stora barn hade hört (INTE kul att vara bredvid när ens mamma som ska vara tryggheten TAPPAR SANSEN). DÅLIG MAMMA. Då storgrät jag ännu mer - dels för att jag kände mig så USEL, dels för att jag kände ett desperat behov av hjälp. Så jag tog fram telefonen i mörkret, och började googla. Och hittade en hel del vettig input som jag applicerat sen i lördags, och som faktiskt fått de senaste dagarna att gå mycket, mycket bättre. 🙌🏻 En av de sakerna jag läste, var att det i princip är helt lönlöst att försöka resonera med barnet när hen är upprörd. Efteråt (när allt lugnat ner sig) kan man prata, men mitt i går ingenting in. Så fel jag hade gjort. Men det tröstade mig ändå att läsa, och gav en förklaring till varför mina försök att resonera bara blivit skräp. Att FÖRSTÅ för att kunna HANTERA känns så oerhört viktigt i det här. Efter att ha läst det (samma artikel tipsade också om att efteråt kan man prata, då är det lättare att få ut något vettigt) så tände jag lampan och pratade med Tintan. Jag bad om ursäkt och förklarade mig, sa att jag förstod att hon blivit arg - och sen blev vi kompisar och kramades, innan hon somnade. Sen gick jag ut till Iggy, och bad om ursäkt till honom också. Försökte förklara varför jag blivit så arg. Han förstod. Då grät jag igen, av lättnad. Över att skuldklumpen i magen inte kändes lika tung. Mycket bölandes i fredags, alltså. 💦 Men men. Nu har det alltså gått några dagar, och denna vecka har bråkandet och utbrotten varit avsevärt färre - för att jag applicerat det jag lärde mig när jag låg och googlade så desperat. Vet att vi är MÅNGA i samma sits, så tänkte att jag delar med mig av det som jag tyckte kändes vettigt. Finns såklart oändligt mycket mer att addera till detta, men här har ni i alla fall några saker som funkat för oss. Det första som verkligen "hit home" hos mig var att jag måste bli bättre på att komma ihåg hur liten Tintan faktiskt är. Hon har bara existerat i 2,5 år (varav det första året förmodligen knappt koms ihåg). Alltså: drygt ett års erfarenhet av livet. Hon är SÅ LITEN. Så PYTTIG. När man påminner sig om det blir det lättare att känna att den här perioden är något man ska hjälpa henne igenom, att hon är offer för sin egen utveckling, som en av artiklarna jag läste skrev (länkar dem alla i slutet av texten). Det andra som hjälpt är att vi blivit mycket bättre på förberedelse. Mycket av "trotset" handlar ju om att barnet nu kan en massa saker - och vill få uttryck för det genom att bestämma själv. När man som förälder då tvärt bestämmer att barnet ska gå från lek till sänggående blir det kortslutning. Det måste tas pö om pö. ALLT måste tas pö om pö. Så nu ser jag till att påminna Tintan minst två gånger om vad som ska göras ("Om en liten stund är det dags att klä på sig/borsta tänderna/äta middag/gå till föris") innan det faktiskt ska göras. Det har hjälpt jättemycket. Nummer tre på listan är att få Tintan att känna att det är hon som bestämmer allt, även när hon kanske inte gör det. Exempel: mitt mål är att hon ska klä på sig, men för att få henne dit får hon välja precis vad hon vill i klädlådan. Resultatet (förutom en inte helt färgmatchad unge då 👹) blir att hon känner att hon bestämmer, samtidigt som jag får min vilja igenom (att hon ska klä på sig). Detta applicerar jag på allt: "Hur vill DU hoppa in i overallen i dag då? Jaha, i beckmörker inne på toan - ja, vi ser om vi fixar det!". Overallen åker på utan bråk. "Hur ska vi ta oss ner för trappan? Hoppa? Okej då, ta min hand så hoppar vi oss ner." Vi kommer ut ur lägenheten. Osv. Genom att få henne att känna att hon bestämmer så går allt mycket lättare. Håll humöret, lek er framåt (SKITJOBBIGT ofta när ens eget humör inte är det bästa JAG VET, men funkar tusen gånger bättre än att bli arg då allt bara stannar upp och låser sig och barnet tokvägrar ÄNNU mer). Exempel: Tintan vägrar borsta tänderna på kvällen. Då kommer ett gossedjur och ber att få se hur Tintan gör sig iordning. På en nanosekund byts den trumpna minen ut mot ett leende, såklart att Hundis ska få se hur man borstar tänderna! Välj striderna och TA BORT ALLT som inte är nödvändigt. Skitsamma vad barnet har på sig (bara hen är varm), om det äter med händerna (bara hen äter) om det plockar undan efter sig på kvällen (bara hen leker). Här hemma har jag stekt tandborstning på morgonen, jag orkar inte med att kämpa om den så har rationaliserat bort den. Såklart får den återkomma när livet är lättare, men just nu behöver jag plocka bort allt som kan göra dagarna enklare att komma igenom, och minimera orsakerna till konflikt. Viktiga strider tar jag dock, som läggning. Men annars kan jag vika mig om det mesta just nu. Viktigast är att vi tar oss igenom dagen utan konstant krigande. Ha alltid snacks/mellis inom räckhåll. Dels för att stävja konflikter orsakade av hunger, men också för att kunna muta. YES. Jag har numera alltid saker i vagnen som jag kan ta till när annat inte funkar. "Vill du ha en smarrig jordgubbe? Sätt dig i vagnen så ska du få!". Har NOLL dåligt samvete över att jag mutar (som sista utväg) och tar det ALLA GÅNGER hellre än att ha noll saker att komma med och riskera (ännu ett) utbrott med ett barn som slänger sig ner på marken och skriker och gråter. Mutor är INTE att underskatta - i den här fasen är det mesta tillåtet för att själv undvika nervsammanbrott tycker jag. Ta hand om dig själv. 🧡 Förutsättningen för att tipsen ovan ska funka är att du som förälder har ork, tid och tålamod. Inget av dessa tre är särskilt lätt under småbarnsåren, särskilt inte i just denna fas. Men gör allt du kan för att se till att du får sömn, äter bra och har tid för att lirka med barnet. Kom ihåg att detta GÅR ÖVER. Det är inget permanent tillstånd. För varje dag som går är ni närmare slutet av den här perioden. Om du (som jag) känt eller känner dig som en värdelös mamma som inte orkar med sina barn, så läs det här. Det tröstade mig mycket när jag låg och storgrät i det mörka rummet bredvid Tintan i fredags. Avslutar inlägget med några bilder från veckan, som visar hur jag försöker applicera ovan tips i vardagen. T ex - det spelar ingen roll om Tintan sitter i vagnen, om hon kryper på marken eller om hon (som ovan) absolut ska köra vagnen själv hela vägen till föris. Bara vi kommer dit. Vill hon stanna och titta på något på vägen så gör vi det. När det är dags att komma vidare säger jag inte "Nu måste vi gå, nu är det bråttom!" utan "Vilken stor vattenpöl det är därframme, ska vi se om du kan hoppa i den?". Bråttom-argumentet resluterar enbart i argt barn som sätter sig på rumpan och vägrar gå över huvudtaget, medan vattenpölslockandet får fart i benen. Tidskrävande och ENERGIKRÄVANDE (att liksom ORKA vara påhittig och happy clappy när man själv är helt slut är inte lätt 🤪), men efter att ha testat båda alternativen vet jag nu att Bråttomargumentet leder NOWHERE. Och blir än mer tids- och energikrävande i slutändan. Och det här med tid är ju såklart inte lätt det heller. Jag kan ju bestämma mina egna arbetstider och bokar därför ALDRIG in något arbetsrelaterat (ex zoommöte) tidigare än kl 11 för att slippa panikstressen som kryper på när man är halvvägs till föris och hamnar mitt i ett raseriutbrott. Inte lika lätt om man jobbar fasta tider, men då är mitt tips att försöka komma upp tidigare så att det finns mer tid att spendera på morgonen. För att ta oss uppför trappor/fram på gator/in i hissen försöker jag hela tiden att hitta ett lekfullt sätt. Som att gå på listen vid sidan av trappan 👆🏻 istället för i trappan (som kan tvärvägras). Lock och pock. Såhär nöjd var jag i går när vi hade haft tre rätt smärtfria dagar och en HELT konfliktfri morgon och lämning (efter att ha läst på och applicerat ovan tips mm). 👆🏻 Känslan av LÄTTNAD var obeskrivligt skön. Vilket kvitto på att det här med hur jobbig trotsen blir ändå helt klart korrelerar med hur "rätt" jag hanterar den. Hurra! Men. Säg den lycka som varar. I morse gick det åt helvete igen. Eller - åt helvete är kanske fel ord för det blev inget skrik eller bråk egentligen. Men jag orkade inte vara den där pigga, påhittiga lock- och pockaren. Inte efter YTTERLIGARE en natt (kanske den värsta hittills med konstanta uppvak och bråk), allmänt toksliten och så lite annat smått och gott på det som kanske inte är med i bloggen men som påverkar mig. I morse hade jag helt enkelt ingen energi att göra det som krävs för att undvika konflikt, så när jag hade kommit så långt som att ha fått på Tintan kläderna och det var dags för overallen så tog jag slut. Det fanns inget mer att ge. Först: panik. Sen: jag MÅSTE lämna över på Niklas, hur han än mår. Jag fixar inte detta. Ska jag fortsätta kommer det bli storbråk, jag kommer skrika igen. Tårarna var nära. Så jag sa till Niklas att han får ta över, jag pallar inte. Och det gjorde han. Jag lämnade situationen, gick ut genom dörren och tog min morgonpromenad. Och medan jag vandrade runt nere i hamnen bland båtarna och regnet så tog Tintan snällt på sig overallen på två minuter och slank till föris med pappa UTAN PROBLEM. (Medan jag kämpade med ett barn som skulle göra ALLT förutom att ta på sig overallen.) Ett föräldrabyte där var alltså det bästa vi kunde göra, och något jag känner att vi måste kunna göra igen nästa gång jag känner mig såhär slut. Det är det enda sättet som blir bra. Vi kör ju efter "Den som lider minst"-principen här hemma - och i dag (för en gångs skull 🤣) var det Niklas som led minst av att köra påklädning och lämning. Och det gick ju jättebra, för alla inblandade. Så ett sista tips får väl bli att dels stiga undan när man känner att man själv håller på att rinna över av frustration, och dels att byta förälder - om det nu är en möjlighet. Är man ensam förälder (som jag ju ofta upplever mig, även om vi är två) har man ju såklart inte den lyxen. Men kan man - så GÖR det. Byt barn, byt rutin, se till att byta - för uppenbarligen kan det göra underverk. Under min morgonpromenad vände humöret sakta men säkert (KAN INTE TÄNKA MIG att vara utan den eller mina korta träningspass numera, de gör UNDERVERK för humöret 🙏🏻), och förhoppningsvis kan jag vara en bättre lock- och pockmamma i eftermiddag när det är dags för hämtning. Ska lägga mig extra tidigt i kväll så att jag kan få mera sömn - även om det blir en bråkig natt. Hoppas att detta inlägg hjälper någon eller några av er som också befinner er mitt i trotsåldern med era kids. Nedan listar jag de artiklar som jag låg och läste i fredags kväll, som fick mig att förstå Tintan bättre och ändra beteende så att vi nu vänt denna jobbiga spiral. Fyll GÄRNA på med egna tips, eller länka sånt ni tycker har hjälpt er - så hjälper vi varandra. ❤️ LÄSTIPS: Tvåårstrots - vad händer med din tvååring? 7 misstag alla föräldrar gör i trotsåldern Så hanterar du treårstrots hos barn 5 tips till dig som har trotsiga barn Läs detta om du känner dig som en dålig förälder 🧡 Böckerna "Barn som bråkar" och "Fem gånger mer kärlek"
