På kvällarna, medan barnen somnar bredvid mig, tittar jag på teve. Jag ligger med datorn på magen och konsumerar populärkultur. Nu senast har jag tryckt mig igenom "Baby Reindeer". Jupp, tryckt mig igenom den. Jag började titta på första avsnittet för några veckor sen - men gav upp. Den tog inte tag i mig överhuvudtaget. Men eftersom det inte gick att öppna en tidning, läsa en blogg, starta en social app etc utan att mötas av fascinationen för denna teveserie drog jag igång den igen. För att förstå vad alla så gärna pratade om. Nu har jag sett klart den - och förstår fascinationen kanske till och med ännu mindre.Det är ingen dålig serie. Habilt gjord, bra skådisar, snygga miljöer. Men den berör mig exakt noll. Vilket är nästan märkligt - med tanke på historien den berättar. En besatt stalker, ett uppmärksamhetstörstande offer. Upprepade våldtäkter, en man som blir kontinuerligt drogad och utnyttjad på det vidrigaste av sätt. Men - nej. Näää. Nepp. Jag känner nada. Och jag vet precis vad det beror på. För mig är det helt obegripligt att de valt att berätta den här historien med en "tongue in cheek"-attityd. Eller - helt obegripligt är det förstås inte, med tanke på att upphovsmannen är komiker. Men ändå. Man har medvetet valt ett grepp som är överdrivet teatraliskt och som med jämna mellanrum slinker över mot det humoristiska. Det är så långt ifrån en dokumentär känsla man kan komma, det närmsta jag kan tänka på är när man själv varit med om något bökigt och medvetet återberättar det lite skojsigt för en kompis. För att tona ner allvaret, kanske få ut ett skratt av något som man själv tyckte var jobbigt. Mjuka upp ett vasst minne. Och kanske är det just precis därför "Baby Reindeer" berättas på det här viset. Hade historien blivit för jobbig för upphovsmannen att dela annars?Det är synd, tänker jag. En missad möjlighet. Som i mina ögon blir till något större, än att en bättre dramaserie hade kunnat skapas. För det finns inte (?) så många dramaserier som handlar om manliga offer. I alla fall inte där förövaren är en kvinna. I en värld där "toxic masculinity" är ett vedertaget begrepp, där Andrew Tate är idealet för hundratusentals snubbar och där incels bölar i miljontals onlinetrådar över att Män Minsann Också Har Det Jobbigt och att Kvinnor Minsann Också kan Vara Svin hade det varit intressant (kanske till och med viktigt) med en historia som nyanserade just precis det. På allvar, inte lite sådär skojsigt. Och överlag är min tanke att den här världen behöver mer sårbara berättelser om män. Män som upplever och känner, snarare än män som...gör. Men istället blir det buskisfeeling. Och min känsla efter att ha sett serien är mest att jag vill googla den fascinerande kvinnliga stalkern. Den manliga huvudkaraktären har jag redan glömt namnet på.Just precis det är såklart intressant på ett sätt. Den manliga huvudrollen får stå ut med det som som kvinnliga huvudroller så ofta utsätts för: det spelar ingen riktig roll vilka hemskheter de behöver genomlida - den manliga förövaren är ändå den som får mest uppmärksamhet och är den som folk minns i slutändan. Kvinnan är mest där som rekvisita för killen att studsa emot. Så på så sätt är serien liksom...metafeministisk på något sätt?Men ändå. Jag tycker det är tråkigt att "Baby Reindeer" innehåller exakt noll sårbarhet från snubben som upplevt hela alltet, skapat serien och spelar huvudrollen. Är det kanske för skämmigt att vara manligt offer för att våga berätta det med allvar? För skämmigt för att mannen ifråga utsatts av en kvinna? Den som visar sig mest sårbar i hela historien är stalkern. Och kanske är det hela poängen. Eller så räcker det faktum att det är en kvinna som stalkar en man för att mänskor världen över ska tycka att historien är intressant? Kan det vara så tunt verkligen? Vad säger ni som sett - och tyckt om - serien? Oavsett så känns det märkligt att en historia som handlar om så mycket trauma inte väcker en enda känsla i mig. Den enda scen jag kommer minnas är när huvudpersonen står på en skabbig Stand Up-klubb någonstans i England och håller en monolog om sin önskan att bli känd. Blir man känd är kändisskapet det som definierar en - är hans analys. Då slipper man brottas med att behöva vara någonting annat, sträva efter någonting annat, behöva åstadkomma någonting annat. Då är man hemma, liksom. Och ironiskt nog så är det just precis det han är nu - känd. Ska bli spännande att se om han nöjer sig med det, eller om någonting mer intressant kommer ur honom, nu när han är...hemma. Brukar ju bli tråkigt där efter ett tag. Läs också:Fem grymma tips - dokumentärserie och podd!Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
