Har ni sett "Nobody Wants This"; romcom-serien som tagit världen med storm? 💞 Kristen Bell och Adam Brody spelar huvudrollerna, och serien handlar om podcastaren Joanne som träffar Noah (som är rabbi). Ett kanske lite oväntat par bildas, och man får följa hur deras relation inleds, utmanas och tar fart. Strösslat med roliga sidokaraktärer i form av brorsor, syrror och kompisar. Serien har tagit världen med storm för att använda ett lökigt men ändå i det här fallet fullt rimligt uttryck. Och anledningen är ovan. 👆🏻Jag uppskattade absolut "Nobody Wants This", och tycker ovan beskrivning är fin. Men samtidigt lite sorglig. Finns det verkligen så få offentliga uppvisningar av vad en hälsosam kärleksrelation innebär? Och kanske ännu viktigare (och sorgligare) - finns det så få hälsosamma relationer? ❤️Jag har egentligen bara haft två "riktiga" relationer i mitt liv. Med Niklas, och en person till. Båda superfina personer, båda superfina relationer. Byggda på respekt, trygghet, kärlek och kommunikation. Båda relationerna har varit långa (Niklas och jag är snart inne på vårt tjugonde år ihop! 🙊), så jag har inte haft särskilt mycket tid att vara singel. Och har därför inte heller upplevt den här typen av relation med särskilt många. Har på grund av det i princip noll koll på dejtingvärlden, utöver det som singelkompisar delar. Och har därför också svårt att känna igen mig i böket och stöket många upplever kring att träffa någon som är v e t t i g. Vill ABSOLUT inte låta käck eller ha ngt slags von oben-perspektiv, jag är bara så himla nyfiken på om det verkligen är så illa som det porträtteras. Dejting och att försöka få till en meningsfull relation som känns trygg och respektfull, där man pratar med varandra om sånt som är viktigt/jobbigt/kul. Tänkte därför att jag kunde fråga er - är det så illa som man får känslan av? Är 99,9% av alla dejter värdelösa, är 9 av 10 potentiella partners usla på kommunikation och respekt? Eller är det en amerikansk grej kanske? Där är ju dejtingkulturen helt annan, och jag får i alla fall en känsla av att de flesta hinner avverka fler potentiella partners än här. Eller är jag ute och cyklar?Å andra sidan, om det vore en amerikansk grej borde inte "Nobody wants This" ha blivit ett världsfenomen. Serien är lika uppskattad i Brasilien som i Norge. Så globalt tilltal har den ju. Eller handlar det om att vi alla längtar efter feel good så innerligt nu, när världen är PISS på så många sätt? I Joanne och Noahs värld har vi något snällt, mjukt och hoppfullt att landa i. Jag tycker serien är underbar. Men jag vet inte riktigt om det beror på själva serien, eller min personliga koppling till kvinnorna som står bakom den. Att jag älskat Erin och Sara Foster sen många år tillbaka (att följa dem på Instagram var mitt Veckans Tips i min och Jossans podd någonstans runt 2017 🤓🫶🏻) och följt med dem i deras liv på samma sätt som ni följt med mig i mitt påverkar såklart.Varje morgon på min promenad är det dem jag allra helst har i öronen. Erin och Saras podd är peppig, känslosam, smart, djup och ytlig - och jävligt rolig! De här senaste två åren (som för mig varit väldigt tuffa som ni vet) har det varit en verklig tröst att ha dem i huvudet varje dag. De har blivit mina spirit animals, typ. 😂 Så tacksam för deras podd, och lyssnandet har också fått mig att fundera kring min och Jossans podd. Jag vet att den betydde väldigt mycket för många, och att många av de som lyssnade kanske inte alltid mådde så bra själva. Men att våra veckliga snack blev en fin paus, gav pepp och skratt. Det är intressant att vara på andra sidan, för jag tror att jag känner för Erin och Sara ungefär som våra lyssnare kände för oss. Fint. ❤️ Åter till serien. Som är löst baserad på Erins liv relation med sin nuvarande make Simon (som är judisk) och de utmaningar de stötte på under resans gång. Erin konverterade till judendomen för några år sen, och efter över 20 IVF-rundor har de sedan några månader även ett barn ihop, Noa. 💓 Livsresor vi lyssnare har fått följa med på, och självklart har vi även fått följa med på skapandet av "Nobody wants This". Som Erin skrivit, och Sara producerat. Vi som lyssnat på podden vet att serien har tagit många år att skriva, att det varit många ups and downs (alla tevebolag tackade först nej) och att det varit väldigt mycket prestationsångest förknippat med den för Erins del. För oss lyssnare har serien alltid hetat "Shiksa" (slang för en icke-judisk kvinna), och när Netflix ville ha showen och allt började rulla åt rätt håll blev jag typ nästan lika glad som systrarna själva. 😂Vi har sen fått följa med genom castingen, inspelningen - och till sist premiären. Nervositeten över att jag inte skulle tycka att serien var bra fanns där, likaså nervositeten över att den inte uppskattas av någon annan heller. Ångesten över att mina promenadbästisar och spirit animals skulle floppa var REAL. 🙃 Det är fint att vara så investerad i någon man inte känner över huvud taget, och det påminner mig om hur tacksam jag är för de som är investerade i mig och oss på liknande sätt. ❤️ Men (såklart!) blev serien en megahit, hamnade etta på Netflix världen runt och en säsong 2 är redan på g. Tror dock att jag är mer pepp på att få fortsätta följa skapandet av serien i podden, än att se själva slutresultatet. Det är Erin och Sara jag vill åt, kan ibland få nästanångest av tanken på att de en dag kommer sluta podda. Mina digitala bästisar, som inte har minsta aning om vem jag är. Samtiden i ett nötskal va? 😂 Vet inte om det här inlägget fick någon egentlig röd tråd. Och kanske framstår det mest som positionering ("Jag visste minsann vilka skaparna bakom succéserien var innan succéserien var en succéserie!" 👹). Och då får det väl vara så. Jag ville mest dela denna hypade serie som många av er garanterat sett. Kul att se hur vi reflekterar kring den. Tänker vi likadant kring det här med bristen på vettiga relationer (dela gärna era tankar!)? Och sen skriva några rader om det fina i att få följa någon man inspireras av. För även om det är mitt jobb att vara en sån där som andra följer, är jag såklart också en följare. 🫶🏻 Avslutar med en undring - på ett event sa Penny Parnevik till mig att jag påminde henne så mycket om Kristen Bell. Kan inte se det själv - kan ni? 👀 När jag får höra att jag liknar någon kändis är det ofta söta blondies med lite krokiga (läs: ej Hollywood-"perfekta") näsor. Innan Ashlee Simpson opererade sin fick jag ofta höra att jag liknade henne. Har också fått höra Blake Lively (även det innan näsjobbet 😂). Så kanske att Kristens minimala bump på nosen gör att jag påminner om henne? I don´t know. Otippad avslutning på inlägget kanske, men så får det bli! 🤓Läs också:Tips på fem grymma sommarpratare att lyssna på!Klicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst! 💓
