Får ibland frågan om vi vill ha fler barn, när i så fall, och hur många? Och svaret på de frågorna är JAJEMÄN/INTE NU/OKLART. Som jag skrivit om så många gånger förut så har jag ju aldrig varit någon "barnperson", och Niklas fick kämpa ett par år för att Iggelini skulle få produceras (märklig företeelse det här, att man faktiskt GÖR ett barn...). Men nu när Iggy har landat så är jag over the moon lycklig att få vara mamma till honom, och jag vill absoluuuuut ha fler kids! Att få barn är tamejtusan HELT SATANS MAGISKT. Bästa bästa. Ever. Helt omöjligt att förstå hur härligt det är (tycker i alla fall jag) förrän man är där själv. Så om vi kan (man vet aldrig), så ska vi absolut försöka styra lite syskon till Igster. Fick Niklas bestämma skulle vi skaffa ett helt surflandslag, men det hinner inte den här gammelgäddan med. Om jag inte ska producera en bebis per år, och satsa på en ny karriär som tevemamma i Familjen Annorlunda. Skämt åsido så skulle jag gärna skaffa minst ett barn till. Gärna två. Mer än så hinner jag nog inte med, är ju ändå 36 bast. Särskilt eftersom det känns som att vi vill vänta ett tag innan vi försöker oss på det här med bebisproducerande igen. Det känns fel att skifta fokus just nu. Just nu vill vi bara gå upp helt i Iggy, njuta av varenda sekund med honom. Fick för mig en kort stund i dag att jag kanske var preggo, tyckte allt luktade så himla illa på stan och ville nästan kräkas när jag gick förbi en thaikiosk. #preggoflashback Men jag är inte gravid. Det skulle i så fall nästan snudda vid jungfrufödsel, ha ha! (Ett inlägg om att Få Till Det Efter Bebis är på g också kan jag berätta... ;-D) Men känner väldigt starkt att jag inte vill bli på smällen nu, jag är mer sugen på att få gå upp helt i Iggeloni, samt att få tillbaka jobbandet på banan. Planen är att vänta omkring två år. Men skulle det hända att vi blev gravida tidigare så blir det såklart också kalasbra. Allt blir ju bra, oavsett hurnärvar det blir. Men får jag välja så väntar vi. Precis som många förstagångsmammor tycker jag det är det svårt att förstå att man kommer kunna älska en till knodd lika mycket, och tycka att den är lika fantastisk som Iggly. När jag tänker på ett syskon till honom så är det mer så jag tänker på det - som ett syskon till Iggy. Inte riktigt som en egen individ. Tanken på Iggy som storebror, och att få se honom leka (och bråka!) med en lillebror eller lillasyster är ju vansinnesgullig. Och då blir jag (nästan) sugen på en till bebis. Men jag tänker bara på det med fokus på Iggly, förstår ni? Inte att jag längtar efter en till, utan snarare att jag i så fall längtar efter att se de sidorna av Igglypiggly. Och det säger väl en del, att allt fokus är just nu på Iggeloni och det är där vi är sugna på att ha det för tillfället.
