VECKA 12 TISDAG 10 OKTOBER Ska gästa Babyz Podcast på Underbara Barn-mässan nu på lördag, så åt lunch i dag med Karin (förlossningsläkare) och Carina (barnmorska) som har podden. 20 minuter in i lunchen frågade Carina: "Är du gravid?" "Ehhhhhhh, jupp." "Mmmm. Ser det på din hy." Bra spanat Carina!😂 FREDAG 13 OKTOBER YES! Nästan hela vecka 12 har nu passerat. Den kritiska veckan, och den mest kritiska tiden har vi alltså snart tagit oss igenom. SKÖNT. Märkligt dock att jag knappt reflekterat över det. Skillnaden mot förra graviditeten är så vansinnigt tydlig: då kollade jag min gravidapp varje dag (om inte flera gånger om dagen), hängde med i minsta utveckling - och jag och Niklas kände att vi (bokstavligen) bar på jordens största hemlighet. Den här gången var jag väldigt engagerad de första veckorna eftersom jag var orolig att vi inte skulle kunna få till det, men sen har jag inte tänkt så himla mycket på den här lilla bebisen alls. Förra gången var det så STORT att vecka 12 kom och gick - efter det berättade vi för alla i vår familj. Den här gången vet alla nära och kära sen länge, jag har fortfarande ingen gravidapp och jag har ingen aning om hur stor varelsen i magen är by now, eller hur den ser ut (armar och ben borde vara på plats nu, eller?). Det säger sig självt - med ett barn i familjen finns inte samma tid att grotta ner sig i sin egen varelse, alltså går det inte att ge det här lilla livet lika mycket uppmärksamhet. Paradoxalt egentligen, eftersom vi den här omgången ju vet hur fantastiskt resultatet av en graviditet är och hur magiskt det känns att få dela livet med en liten mänska som man skapat tillsammans. Men tiden eller orken att gå lika all in som förra gången existerar inte nu. Så är det bara. Förresten. I kväll det är Stora Influencer-galan, och jag la upp den här bilden i bloggen tidigare i dag. Inser nu när jag tittar på den att jag ser ganska så nygravid ut, undrar om någon av er lägger märke till det? Tror det. Men tror också att de flesta kan hålla sig från att fråga. Tack för det.❤️ Känner överlag att ni fina blogoliner varit så omtänksamma under den här preggofieringen. Jag vet att många av er säkert undrar hur det går för oss med syskonförsöket, men att ni håller er från att fråga eftersom ni vet att det kan vara väldigt känsligt. Hade jag och Niklas försökt ett tag utan att få till det, och det hade trillat in frågor till höger och vänster från folk som undrade hur det gick, så skulle jag bli superstressad. Må dåligt. Så tack för att ni är så fina och väntar in mig. SÖNDAG 15 OKTOBER I dag mår jag skit. SKIT. Har haft en stickande smärta som kommit och gått ett par veckor. Den kommer från ryggen och skjuter ner i ena skinkan. Och i dag när jag vaknade var det som att den stickande smärtan hade rotat sig på nåt vis, och förvandlats till en permanent molande värk. En värk som spred sig genom hela nederdelen av magen, och som orsakade nåt som kändes som mensvärk. När vi slank till Urban Deli för vår söndagsfrulle kunde jag knappt gå. Stöttade mig på Iggys vagn och blev illamående för att ryggen/skinkan/magen gjorde ont. Blev livrädd och tänkte att det var missfall på g. Blev rädd, började gråta. Väl framme la jag mig med magen och ryggen över ett bord (vi känner oss väääldigt hemma på Urban Deli🙈), och efter tio minuter i den ställningen kändes det bättre. Lite frulle på det, så kändes allt ok igen. Missfallsrädslan försvann. Men sen skulle Niklas iväg och filma en grej, och jag och Iggy skulle gå några ärenden. När vi gått ett slag kom smärtan tillbaka, och jag fick sätta mig på gatan för att samla mig. VIDRIGT. Lyckades ändå göra ärenden plus köra en gungrunda med Iggy, medan smärtan kom och gick. Men när Niklas ringde och sa att han var klar kom gråten igen, och jag kände mig så himla ynklig. Stapplade hem, där Niklas bytte av mig och jag fick lägga mig i sängen. Då kändes allt bättre. Ska messa en PT jag känner och kolla om han kan ta sig an mig. Är så rädd att den kropp jag tagit för given och därför inte tränat kommer lägga av under den här graviditeten. MARDRÖMMEN att ha ont i flera månader, att inte kunna röra sig? Det går inte. Vill inte. Måste försöka göra nåt åt det. Fick också en smula panik i morse, eftersom jag mådde piss och Niklas inte sovit på två dagar. Så han var inte heller i sin bästa form. Tänk hur de dagarna kommer att bli när vi dessutom har ett till barn? Bara någon av oss mår bra så fixar vi det mesta, men när båda tajmar en pissdag samtidigt är det inte lätt. Och då har vi bara ETT barn nu. Pust. Men jaja, inget jag ska grotta ner mig i just nu. Är det nåt jag lärt mig så är det att INTE tänka på jobbiga grejer de dagar man mår dåligt. Då känns de oöverstigliga. Hoppas jag mår bättre i morgon, och att den här ryggsmärtan släpper. VECKA 13 TORSDAG 19 OKTOBER, FÖRMIDDAG Märkligt nog har ryggsmärtan inte kommit tillbaka. Alltså, den är där stundtals och hugger, och jag känner ju av den varje dag. Men den där förlamande känslan av att behöva sätta sig ner mitt på gatan har inte återkommit. TACK. I dag ska jag och Niklas till MVC, då ska jag fråga om smärtan och se om det finns några övningar jag kan göra för att hjälpa min kropp. PT:n jag messade hade precis fått sitt andra barn och hade inte tid att hjälpa mig tyvärr. Får hitta ett annat sätt att träna. På MVC i dag ska vi göra KUB-testet. Hua. Läskigt. Man vill såklart bara att allt ska se bra ut, att ens lilla bebis (har fortfarande ingen gravidapp så vet fortfarande inte hur liten eller stor den är ha ha🙈) ska må tippetopp. Samtidigt blir det så märkligt hela grejen - vad GÖR man om siffrorna är "dåliga"? Då får man ju gå vidare och ta ytterligare prov för att få ett mer exakt svar om huruvida ens bebis kan ligga i riskzonen för att ha kromosomförändringar. Och sen då? Antingen får man ett "bra" resultat, och då är allt finfint. Eller så får man veta att något kan vara knas. VAD GÖR MAN DÅ? Att avbryta en graviditet när man är såhär långt inne i den känns ju helt absurt. Ska man välja bort sin unge då? Eller "riskera" att få ett barn med särskilda behov med allt vad det innebär? Så känslig fråga detta, och så svår. Och det blir liksom inte lätt oavsett vad vi får för siffror i dag. Får vi "perfekta" siffror (som vi fick med Iggy) så är ju de fortfarande bara baserade på sannolikhet. De ger ingen garanti för att barnet är friskt. Så oron kommer ändå finnas kvar, ända fram till förlossningen. När jag var gravid med Iggy var jag väldigt orolig i början för att något skulle vara "fel", efter KUB-testet blev jag lugn. Men när vi började närmade oss förlossningen dök oron upp igen, och det första jag tittade efter när jag fick upp Iggy på bröstet var om han såg frisk ut. Jag var så rädd att något skulle vara "fel". Men sen VET jag ju såklart också, att skulle man få ett barn som hade någon form av annorlunda pryl, så är det ju liksom HEN. Det är hens personlighet, hens varelse. Och när man lärt känna hen kommer man gråta hjärtat ur sig bara vid tanken på att man eventuellt skulle valt att avsluta sin graviditet med det barnet. Det skulle kännas otänkbart, såklart. Å andra sidan som ett liv med ett barn med särskilda behov KAN bli bökigt på en massa sätt. Såklart innebära en massa oro. För hens hälsa, för hens sociala liv, för hens liv överhuvudtaget. Men. Det som blir det blir. Och det blir bra. Man får make it work. Återkommer i eftermiddag när vi varit och gjort testet. TORSDAG 19 OKTOBER, EFTERMIDDAG Jehupp, här ovan har ni lilla Basilika. Dumt kanske, att hen har ett feminint arbetsnamn, vi har ju ingen aning om vad det är därinne än. Men men och ja ja. Ultraljudet visade på att allt var tippetopp. Bebisen var knappt 7 cm, hjärtat slog så fint och Basilika sprattlade hejvilt därinne. Märkligt att hen kan vara så rörlig utan att jag känner ett skvatt. Ultraljudet visade också på att min äggblåsecysta var kvar, men att den inte växt nämnvärt. Jag har inga problem av den, så man gör inget åt den. Förhoppningsvis och förmodligen försvinner den av sig själv längre fram. Resultatet av KUB-testet visade på finfina siffror. Risken för att något var annorlunda med bebisen var en på 1 288. Väldigt, väldigt liten med andra ord. Det kändes fint, och jag och Niklas tog en glad bild utanför Mama Mia efteråt. Ett nytt datum för BF fick vi också - 28 april 2018. VECKA 14 TISDAG 24 OKTOBER Jag har bestämt mig för att göra ett NIPT-test, så här sitter jag nu - i väntrummet på Mama Mia igen. Efter KUB-testet så kände jag ändå oro, trots de "fina" siffrorna. Eftersom våra siffror visade på så låg sannolikhet för kromosomförändringar hos barnet så erbjöds vi inget NIPT-test, men jag kände ändå att jag ville bekosta ett själv. Var lite osäker på om jag skulle skriva om detta eller inte, men väljer att göra det eftersom det skulle känna märkligt att INTE dela en sån här grej med er. Ett NIPT-test är alltså ett blodprov som med drygt 99% säkerhet visar om barnet har kromosomförändringar av några olika slag, exempelvis Downs Syndrom. När jag var gravid med Iggy oroade jag mig som sagt rätt mycket för detta (trots "bra" siffror även då) mot slutet av graviditeten, och jag känner att om det nu finns ett 100% ofarligt sätt att minska den oron så vill jag köra på det. Anledningen till att det känns märkligt att skriva om det här är att det säkert finns några av er som läser detta, som HAR barn med Downs eller andra kromosavvikelser - och som har världens underbaraste ungar. Såklart Att därför skriva om att man vill försäkra sig om att ens barn INTE har det känns svårt, oförskämt och okänsligt. Men jag känner såhär: oron jag haft (och fortfarande har) för Iggy angående de här ticsen som kommer och går har varit och är så oerhört jobbig. Tidvis nästintill förlamande. Den har gjort att jag känner att jag liksom inte ORKAR MED mer oro just nu. Och tanken på att få ett barn som såklart är fantastiskt underbart men som jag garanterat skulle oroa mig ÄNNU mer för känns så himla oöverstiglig just nu. Jag orkar inte med det, helt enkelt. Kanske beror det på att jag dessutom befinner mig i en väldigt stressig period igen jobbmässigt, vilket jag HATAR, så just nu vill jag bara linda in hela mig själv i bomull så mycket det går. Antar att gravidhormonerna också kanske gör sitt till, och påverkar mig mer än vad jag tror känslomässigt. Har ju liksom inte alls "känt av" (eller kanske TILLÅTIT MIG att känna) att jag är gravid. Jag fräser på precis som vanligt, liksom. Men vad gäller det här så märker jag att jag är så himla känslig. orkar inte mer oro och vill göra allt jag kan för att undvika sånt som kan ge upphov till den. Därav detta NIPT-test. Nu är det strax dags för mig att gå in och ta mitt blodprov. Om 10-16 dagar har jag ett svar. Avvaktar med att berätta för er här i el bloggo tills jag fått det. Läs del 1 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 3, 4 och 5! Läs del 2 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 6, 7 och 8! Läs del 3 av min hemliga graviddagbok här. Den innehåller gravidvecka 9, 10 och 11! Klicka gärna på hjärtat nedanför så att jag ser vilka inlägg ni gillar bäst!
