Jag tänkte att vi (eller jag 👹) skulle prata en smula om något som ofta dyker upp i kommentarsfältet efter att jag skrivit om hur vi mår här hemma. Och det är två saker: Att vi borde flytta. Till hus, utanför stan, till landet. Att jag borde byta jobb. Vara anställd och arbeta 8-5. Jag vill inleda det här inlägget med att säga att jag verkligen förstår att dessa förslag enbart kommer av omtanke. Ni vill oss väl, och kommer därför med förslag om hur ni tror att vi kan må bättre. Det är fint, och kärleksfullt. 💘 Men eftersom inget av ovanstående är aktuellt, tänkte jag att jag skriver ett inlägg om detta så att ni förstår hur mina tankar går - så behöver jag inte förklara dessa om och om igen i kommentarerna. 🌟 Om vi börjar med det här att vi "borde" flytta. Det vill ingen av oss, varken jag eller Niklas. Vi har precis färdigställt vårt drömboende, och trivs något infernaliskt i vår ljuvliga vindslya. Ingen av oss har längtan efter hus, båda älskar att bo i stan. Hade vi inte gjort det hade vi hakat på den våg av kompisar som flyttat ut i spenaten de senaste åren. Men ingen av oss har ens varit i närheten av att vilja det. Alla vill olika, olika sätt att bo passar olika mänskor. Självklart förstår jag tankegången att det är lugnare utanför stan, mer närhet till naturen osv. Bättre för Niklas mående, kanske. Av den anledningen tänker vi oss ju att han ska flytta ut till sin mamma i sommar. Hon bor i hus utanför stan, med närhet till vatten och skog. Men att vi ska göra den flytten (som dels är ekonomiskt omöjlig för oss då minsta skryffe till hus i Stockholmsområdet går loss på ett par millar - men framförallt handlar om att ingen av oss vill - vi VILL bo i stan, vi trivs här) kan jag inte se hända. Jag är uppväxt i hus och är medveten om alla triljoner anledningar till varför det är ljuvligt. För det ÄR det. Men för mig är det ÄNNU ljuvligare att bo i stan. Jag ÄLSKAR det. Närheten till vänner, till mat, till saker att göra och se. Jag är en stadsråtta helt enkelt, och har alltid känt att om jag ska flytta någonstans - så är det i så fall till en större stad, inte till en mindre. Och jag vill inte ut utanför stan, och inte till landet. Med det sagt så vill jag såklart understryka att jag givetvis ser allt fint med att bo i hus, utanför stan och på landet. Det är bara det att det inte passar mig. Olika saker passar olika mänskor, och tur är väl det så att vi inte alla skulle slåss om samma sak. 💘 Nu kanske några av er tänker att "Ja, men även om DU inte vill flytta utanför stan, så kanske du bör göra det I ALLA FALL - för Niklas skull". Och nää - det ska jag inte. Det sista vår relation behöver är att jag ger upp (ytterligare) någonting som betyder mycket för mig. Mitt liv har blivit tillräckligt inskränkt som det är. Låter hårt men så är det ju. Jag har inte valt det här livet, det blev inte som jag hade tänkt och hoppats - men jag accepterar det och försöker göra det bästa av det - inom rimliga gränser. En orimlig gräns vore att gå emot allt jag känner och sätta mig i ett hus någonstans mot min vilja. Jag - som är en hemmagris av rang och MÅSTE trivas i mitt boende för att må bra skulle fälla krokben för mig själv - och därmed även för Niklas om jag flyttade. Men som sagt - Niklas vill inte heller flytta, så detta är ju inget problem. Om han efter att ha bott hos sin mamma i sommar däremot känner annorlunda - ja, då får vi ta den diskussionen då. Men mår han bättre av att bo där så kommer det till stor del handla om att jag och ungarna inte är där. Att kunna leva kravlöst. Och en flytt till hus med familjen kommer inte resultera i samma sak som att bo ensam i hus. Ska vi få till ett bra liv ihop så måste det ske under förutsättningar som är rimliga för hela familjen. Det är ju sömnen som är boven i dramat och upphov till allt skit, och till syvende och sist måste vi ju få till den i en vardag som funkar - om vi ska kunna ha en vardag ihop. Nu till detta om att byta jobb. Nepp, det kommer inte heller att hända. Jag ÄLSKAR mitt jobb - och jag ÄLSKAR att jobba. Så har det varit hela mitt liv, det ÄR JAG. Vad jag än gjort (och jag har hunnit göra alla möjliga resor hittills) har jag engagerat mig till tusen procent, gett min själ, mitt hjärta och min kärlek åt det jag velat arbeta med. Och oändligt antal timmar.Oavsett om det har varit att: Jobba som journalist (som jag gjorde från 16 års ålder fram till runt 22). Arbeta med musik (som jag ägnade i princip ALL min lediga tid till mellan i tjugo års tid). Bygga upp GlamMom. Starta Babyloonz och Lekis TV med Niklas. Just nu bloggar jag och jobbar som influencer. Världens roligaste jobb (det har jag iofs tyckt om allt jag engagerat mig i, känns det inte så engagerar jag mig helt enkelt inte) och jag trivs enormt med det. Visst, det är svårt att "stänga av ", men det har egentligen inte med influenceriet att göra - jag har aldrig kunnat "stänga av " mina jobb. För jag har inte velat, det har varit för roligt och för tillfredsställande att jobba. Vilket är farligt, och något jag är medveten om och jobbar med konstant. Jag har varit egenföretagare sen tidiga tonåren, och trivs något fasansfullt bra med det. Det absolut bästa med det är att vara sin egen chef, bestämma själv och vara flexibel. Att sätta sina egna tider, avgöra på egen hand om lönen eller tiden är viktigast för tillfället - att få drivas av lust i jobbet och ha min egen tillåtelse att hela tiden få vara kreativ och prova nya idéer starta nya projekt. Jag älskar det. Återigen - bara för att jag älskar just detta sätt att arbeta, betyder det såklart inte att jag inte förstår alla plus med att INTE jobba som jag gör. Men olika upplägg passar som sagt olika personer. 💘 Och även här känner jag att jag måste få hålla fast vid det som är JAG. Jag förstår att det utifrån kan tyckas "enklare" för mig att ha ett 8 till 5-jobb. Men då måste ni ta med i beräkningen det välmående jag får ut av att bo som jag gör, och jobba med det jag gör. Tar man bort det från mig så reduceras jag helt till en mänska som enbart existerar för att finnas till för andra. Och det blir inte bra. För att ORKA ge av mig själv, så måste jag också få göra saker som JAG mår bra av. Och eftersom man måste bo någonstans, och man måste jobba - så är dessa två saker de enklaste att få in i min vardag, som skänker MIG vardagsglädje. 🌟 Jaa, hörrni. Det är inte lätt det här. Det enda jag och Niklas vill är såklart bara att få allt att funka. Inte så "bara", bara. Balansen att täcka upp för den som inte kan, samtidigt som man ska värna om sig själv, samtidigt som man inte får bli bitter, samtidigt som det ibland går åt helvete och man blir sur som en JÄVEL, samtidigt som den andra då mår ÄNNU sämre pga ändå har konstant dåligt samvete och bitterheten alltid blir kontraproduktiv, samtidigt som man vill leva sitt bästa liv, samtidigt som man inser att nyckeln till att göra just det är att uppskatta det man har HÄR OCH NU, samtidigt samtidigt samtidigt samtidigt. Ja, svårt. Men. Summan av kardemumman är i alla fall att det i dagsläget varken är aktuellt med flytt eller jobbförändringar, och att ni nu förhoppningsvis vet lite mer varför jag känner så. 💘 Nu ska jag äta lunch. Har beställt hem mina två favvorätter från Pom & Flora. 👆🏻😋
