Tänkte jag skulle skriva lite om hur Niklas och Iggy hade det i Costa Rica. R A C K A R N S B R A - skulle jag nog vilja säga. 👆🏻🙏🏻 Iggy har ju verkligen levt lajf och upplevt SÅ mycket som skapat SÅ många minnen. ❣️Han har lärt sig simma, lektlektlekt med kusin Ruben, äventyrat i djungeln, hängt med en massa coola djur, badatbadatbadat och ätit massa gott. Till exempel. Ätit Trits (en glass man bara MÅSTE äta när man e i Costa Rica - typ en variant på GB´s Sandwich - som är SÅ GOD 😋) varje dag, och hängt vid lägereld på kvällarna efter det obligatoriska solnedgångsmyset på stranden. ✨ Varit på fyrhjulingsutflykt! Ja ni ser ju på munnen exakt HUR COOL Iggy kände sig här. 😎 ⚡️ Surfat med pappa! 🏄🏻♂️ En pappa som mått förvånansvärt bra. ❣️ Så INNERLIGT glad för både Iggy och Niklas att de kunde hänga på det där sättet de liksom inte kunnat på SÅ LÄNGE. 😭💘 Så tacksam för att Niklas fick känna LIVET igen, och hopp om att han faktiskt KAN må bra. Att han KAN vara en deltagande papps. En deltagande PERSON. Att livet liksom inte är...över. Inte bara en ständig kamp att ta sig igenom. Men självklart hade Niklas dåliga dagar även i Costa Rica. Som denna dag, när det vankades fisketur. Då låg han hemma i huset och kämpade med måendet. Fint då, att världens bästa extrapäron Oliven och Mackanrackarn (ovan) också var med på resan och kunde vara stand by för Iggy. ❣️ Kusin Ruben med tonfisken som de fångade, och som sedan åts till middag samma kväll. Den godaste tonfisk någon i sällskapet någonsin ätit. 👌🏻 Det var väldigt skönt för både mig och Niklas (och alla andra såklart) att Niklas faktiskt kunde må så bra som han gjorde på resan. Det ger liksom...hopp om livet. ❣️ Det GÅR att må bra. Det är inte kört, typ.Anledningarna till varför han mådde så bra just där och då är många. Solen, ljuset och värmen ska man nog inte underskatta. Men framförallt ett totalt kravlöst liv. Ett skyddsnät för Iggy (och även för Niklas) i form av familj runtomkring. Inga tankar på jobb. Ett liv som levs i stunden, ingen dator - knappt någon mobil. En vardag utomhus, där man är "med" - även om man inte är så aktiv.De hängde mycket i husets vackra trädgård och vid poolen, och där kunde ju Niklas ligga och vila i en solstol samtidigt som Iggy lekte och hade kul precis bredvid. Och de övriga i familjen var också i närheten. Det gick sömlöst att kliva in och ut ur samtal och gemenskap beroende på energinivå, och även om Niklas kanske inte var med så mycket aktivt (han aktade sig för att gå in i krävande samtal t ex) så fanns ändå en känsla av att VARA MED, ha ett LIV. Vara en del av ett sammanhang, utan att behöva delta så mycket egentligen. Det tror jag gjorde mycket. Här hemma blir man ju lätt isolerad när man mår dåligt. Vilket såklart inte är lysande för självkänsla eller eventuella depressionstankar.Jag tror också att en stor faktor var att Tintan inte var med. Det ÄR krävande med små barn, och det där kravlösa är omöjligt att uppnå med barn i småkidsfasen. Men hon blir ju större, och om hon följer liknande mönster som Iggy så minns jag att det blev mycket lättare vid två års ålder, och vid tre år var barnrattandet en piece of cake (tyckte jag). Då var det liksom noll bök, och bara guld i princip.Misstolka mig inte nu, ÄLSKAR såklart lilla Tinta och tycker den fas hon är i nu är asgöllig. Men det är inte den ålder som är bäst kompatibel med utmattade föräldrar, det vill jag nog säga. Men när talet är på plats (så coolt, det går så fort framåt, varje dag kommer nya ord, "kiss" sa hon i går för första gången 🙈) försvinner en hel del frustration (från allas håll), och efter det upplevde jag att det bara blev lättare och lättare. När vi åkte till Bali med Iggy var han tre, och då var han bara god som guld, ingenting (nepp, INGENTING) var bökigt. I slutet av april blir Tintan två, så jag tror att i takt med att hon utvecklas så kommer det också bli lättare för både mig och Niklas att tackla vår vardag. Enormt tacksam för Costa Rica-resan. Den har varit så viktig, för alla i vår familj. ❣️
