Jag har inte så många kompisar. Ibland när jag scrollar igenom folks insta stories kan jag undra om det är nåt fel på mig. "Alla andra" verkar ju ha SÅ MÅNGA vänner. Som ordnar SÅ ROLIGA fester. Med TEMAN. TYP HELA TIDEN. Mitt liv ser inte alls ut så. 🙊 Men. Sen kommer jag till sans. Inser att jag gjort det klassiska misstaget i den här sociala medier-infekterade världen vi lever i: nämligen att jag gått vilse i vad som gör andra lyckliga, och glömt bort hur JAG faktiskt vill ha det. Jag VILL INTE gå på en massa fester hela tiden, jag tycker inte så himla mycket om fester faktiskt. 🙈 Jag trivs allra bäst när jag får hänga med en eller några få bästisar, över en lååång fika eller middag och prataprataprata. Som förra fredagen, när jag fick göra just precis det med ovan underbaring: Claudia Galli Concha. 👆🏻💞 Claudia är en sån där kompis jag fått i vuxen ålder. Inte så lätt att få nya kompisar efter typ...skolan. Men desto viktigare tror jag. Det är 22 år sen jag gick ut gymnasiet. Att jag skulle ha lika mycket gemensamt NU med de jag hängde med DÅ är en smula orimligt. Bara för att man haft en historia ihop betyder det inte att man har en framtid tillsammans. Klarar en vänskap så många år är det såklart magiskt, men man måste också få känna att det är okej om den inte gör det. ❣️ Hursomhelst. Claudia träffade jag för första gången för tre år sen, när vi var modiga nog att ses över en frulle efter att ha instagramflörtat ett tag. 💞 Är SÅ glad att vi började hänga, hon är precis en sån där mänska jag älskar att ha omkring mig. Hon har en sjukt härlig "Livet är till för att levas / Allting LÖSER sig!"-inställning, något som visar sig i hennes alltid rätt så rackarns modiga livsval. Hon är skådis, influencer, har producerat filmer, rattar det egna barnklädesmärket Pocci Pocci och lever sen två år tillbaka i LA med sin skrivande och regisserande kille Manuel. Och sina två urgoda små tjejer såklart. Ingenting verkar skrämma Claudia, och hon är också den som lärde mig innebörden av "Inte min apa" - något som jag (som ju lider av The Disease To Please) verkligen har anammat. 🐒 "Inte min apa" handlar i korthet om att bara för att någon kommer och sätter en apa i ditt knä, så är den faktiskt inte ditt ansvar. Jag MÅSTE inte ta hand om den, utan har rätt att bolla tillbaks den. Detta var lite av en aha-upplevelse för mig, då jag alltför ofta haft en tendens att slå knut på mig själv för att inte göra någon besviken. Men numera tänker jag att "Nää, det där är faktiskt inte min apa!" och så kan jag med gott samvete strunta i att slå knut på mig själv för någon annans skull. Hajar ni? 🦈 Så glad att ha denna brutta i mitt liv! ❣️ Efter att vi hade fikat i fredags skrev Claudia ett blogginlägg om vår allra första kontakt för ganska många år sen. Detta mindes inte jag alls, men det var SÅ kul att läsa! 😂 En typisk loop of life-grej: då kände vi inte varandra över huvudtaget, men Claudia mailade mig och tiggde kläder. Yes, ni läste rätt. 👹 Några år senare har vi hittat varandra både i jobbsammanhang och på det personliga planet. Samma mänskor, men sammanhangen är helt annorlunda. Läs inlägget om klädtiggeriet här 😂 och spana in Claudia om ni inte redan gjort det. En sån stjärna. 🌟
