Dags för ett bokinlägg, tycker jag. Är så djävulskt glad att jag börjat läsa böcker igen, har verkligen saknat att få kliva in i andras historier. 🧡 Jag läser dock fortare än jag hinner tipsa er om vad jag läst, så i det här inlägget slår jag ihop de tre senaste böckerna som förgyllt mina kvällar innan sovdags: "Where the crawdads sing" av Delia Owens "Klubben" av Matilda Voss Gustavsson "K" av Katarina Frostenson Vi börjar med den här som heter "Där kräftorna sjunger" på svenska. SÅ FIN. Den första bok jag läst på länge som jag verkligen tyckt om sådär innerligt. Där personporträtten är så levande att man både känner och känner med karaktärerna. En bok jag längtade till att läsa varje kväll, och som jag verkligen njöt av. Rekommenderas varmt. 🧡 Den handlar om ett litet barn som överges i North Carolinas träskmarker, men som lyckas både överleva och utbilda sig på egen hand. Ett naturbarn som håller sig för sig själv, och som när hon växer upp och vågar sig närmre samhället blir en del av en mordhistoria. Så vacker, så spännande, så välskriven. LÄS, om ni inte redan gjort det. 👌🏻 Bok nummer två är denna: "Klubben". Matilda Voss Gustavsson är journalisten som 2017 skrev det reportage i DN där 18 kvinnor berättade om Jean-Claude Arnault´s (den så kallade "Kulturprofilen") systematiska sexuella övergrepp - som pågått i över trettio år. Det reportaget satte ju som bekant även Svenska Akademien i gungning, och för det vann hon även Stora Journalistpriset. I "Klubben" får läsaren följa med på den långa resa det innebar att skriva reportaget i DN. Och man får ta del av oändligt många fler berättelser om hur Arnault satt i system att förgripa sig på de som kom i hans väg. Hur han utnyttjat sin makt i form av att vara en slags kung i Sveriges kulturliv (gift med "drottningen" Katarina Frostenson, medlem av Svenska Akademien), för att hänsynslöst ta det han ville. I hans fotspår finns oceaner av krossade självkänslor, karriärer och förhoppningsfulla konstnärer. Fotspår som nästintill delas (hon går i alla fall väldigt nära sin make) av Katarina Frostenson - många unga (och äldre) kulturkvinnors stora förebild. Katarina Frostenson, som i flera fall bevittnar övergreppen, som ofta sker helt öppet medan kultureliten vänder bort blickarna. "Klubben" är fantastisk. Inte bara för det sätt som den så tydligt påvisar fruktansvärda strukturer där kvinnor till syvende och sist inte är värda mer än det kött de erbjuder. Hur de skräms till tystnad och hur sexuella övergrepp (i flera fall aggressiva våldtäkter) rationaliseras bort av de som står omkring, då förövaren ju har så mycket makt i deras värld. Och sen är han ju "så trevlig". Social som få, levnadsglad och franskt fysisk. Man mår illa av att läsa hur så många så länge accepterat Jean-Claude Arnaults beteende. Flockbeteende när det är som sämst. Men boken är också så viktig för att den visar på den komplexitet som faktiskt kringgärdar de flesta sexuella övergrepp - som vi nog alla vid det här laget vet INTE ÄR den överfallsvåldtäkt i joggingspåret man skräms av redan som barn. Nej, det är ju männen vi känner som gör oss illa. Som tar sig rätten till oss. Sexuella övergrepp är inte svarta eller vita. Kanske har kvinnan haft ett förhållande med förövaren, där samtycke rådde? Ett förhållande som sen övergick i övergrepp. Kanske sa hon inte nej (men inte heller ja)? Och det finns heller inget "rätt" sätt att bete sig som offer. Flera av kvinnorna som träder fram i boken berättar om sorgen vid ifrågasättandet från den kanske allra närmsta i nutid: den egna maken, när de berättar vad som hänt i dåtid. "Men varför fortsatte du att umgås i hans kretsar?". "Hur kan du fortfarande ha honom som bekant?". Oförståendet kring hur patriarkala och förtryckande strukturer fungerar, kanske särskilt när den som förtrycker besitter en makt och har kontroll över en värld där man VILL ingå är svåra för män att förstå. Svåra för alla att förstå kanske, som inte någon gång utsatts själv. Där det enda rätta såklart hade varit att den som begått övergreppen utesluts, men så blir inte fallet: förövaren får fortsätta precis som han vill, och de drabbade kvinnorna får anpassa sig till situationen. Annars är de ute i kylan. Det jag tyckte bäst om med boken var med vilken gråskala alla dessa kvinnors berättelser återges. Komplexiteten i att behöva någon, beundra någon, kanske till och med vara attraherad av någon - som sen våldtar en hänsynslöst. För att efteråt återgå till att förövaren blir en social bekant på krogen, som det faktiskt kan till och med kan vara roligt att ha litterära samtal med efteråt. Att hur de berörda vid sexuella övergrepp inte alltid beter sig som man "ska", som förväntas. Och hur de drabbade kvinnorna rationaliserar övergreppen och kontakten efteråt, hur det "lättsamma" sättet att hantera situationen blir ett sätt att skydda sig själv - från att behöva se sig som ett offer. "Klubben" visar tydligt hur lätt det ändå är för en man med makt att begå övergrepp efter övergrepp, medan han skyddas av både män och kvinnor runtomkring. Och hur den värld vi alla lever i så uppenbart är riggad efter mäns viljor och förutsättningar. Att kvinnors chanser att ta sig fram - eller bara leva sina liv - hela tiden är på männens villkor. Och hur kvinnorna runtomkring spelar med i farsen - för även deras existens är såklart på männens villkor. Läs den här boken. Den är en på ett sätt sorglig ögonöppnare - på ett annat sätt en triumf. I dag avtjänar Jean-Claude Arnault ett tvåårigt fängelsestraff, dömd för våldtäkt. En piss i havet kan tyckas med tanke på allt han åsamkat andra. Men förmodligen blir hans straff ändå kännbart då kungariket han och hans fru byggt upp nu raserat, och det finns ingen krona att återvända till. Inga kvinnliga undersåtar att förgripa sig på. Alltid nåt. När man läst "Klubben" blir man olidligt nyfiken på Katarina Frostenson. Det poetiska geniet som levt med Arnault i 30 år, och vid många tillfällen (bokstavligen) stått vid hans sida medan han begått övergrepp efter övergrepp. Det råder inget tvivel om övergreppens existens eller allvar (vid flera tillfällen uppges Arnault ha drogat sina offer innan han våldtog dem), och hans beteende var allmänt känt i Sveriges kulturkretsar. I 30 års tid varnades kvinnor för att vara ensamma med Arnault, att han tafsade var allmänt känt. Men istället för att ta itu med den grisiga mannen lades ansvaret (såklart) över på kvinnorna. "Var inte ensam med den mannen." Det ansågs som tillräcklig inblandning, mer än så var uppenbarligen ingen villig att göra för att skydda en annan (kvinnlig) medmänska. I boken "K" ger Katarina Frostenson sin bild av det som skett. Hon och Arnault flyr till Frankrike för att undkomma de svenska "hyenorna", och boken handlar om de sex månader som följde efter DN-reportaget. Hon står (som alltid) bredvid sin make, menar att alla kvinnor som anklagar honom ljuger - och att motivet är avundsjuka. På hennes framgångar, på hans genialitet. Jag uppfattar henne som närmast bisarrt världsfrånvänd, och som ett tydligt men sorgligt exempel på en människa som in i det sista kloar sig fast i sin egen sanning, för att verkligheten skulle vara förödande. Det enda som hon låter betyda något är det som hon och maken skapat, i deras egen bubbla. Ett klassiskt försvar. Som läsare blir man frustrerad - och arg. Kände igen mycket av mina egna tankar i Jens Liljestrands recension av "K". Mycket intressant bok att läsa, särskilt efter att ha läst "Klubben". Frostenson släppte nyligen boken "F". Den ska jag kliva på härnäst. I den fortsätter försvarstalet, och berättelsen om henne och maken, och fängelsestraffet. Just det! Läste ju den här för ett tag sen också, avslutar inlägget med några rader om "Normal People" av Sally Rooney. En bok som nästan älskats till döds av en hel samtid, precis som teveserien med samma namn som föddes ur boken. Och nu ska ni få en unpopular opinion, för den här boken gav mig ingenting alls. Nada. Jag fick kämpa för att läsa klart den, och teveserien (jag försökte till och med kliva på den två gånger, ville så gärna förstå vad "alla andra" älskade så med den) orkade jag aldrig se klart. Platt, tråkigt, intetsägande. Och långsamt. Sorryborry om jag nu upprör någon, för säkerligen är det ett gäng av er som läst och sett Normal People och älskat upplevelsen. Men det är ju också det som är det fina med böcker, serier, filmer och musik: att få tycka olika. Tänk annars vad strömlinjeformad kulturen skulle vara. 😘
