Jag har ju börjat läsa igen. Det går inte fort, men det går. Jag FÅR TILL DET, och för mig är det det viktigaste. Ingen prestationsångest. Jag kommer igenom några sidor efter det att jag läst godnattsaga för Tintan. Medan hon somnar och jag ligger bredvid passar jag på.Jag är dålig på att recensera det jag läser. Kanske beror det på att jag skäms en smula över hur långsamt det går och hur få böcker det blir. Kanske beror det på att jag inte recenserar böcker så ofta att det känns lite motigt att göra det (hur GÖR man?). Kanske beror det på att jag har svårt att skriva om böcker, eftersom jag själv avskyr att läsa recensioner. I alla fall INNAN jag själv läst boken. Efteråt googlar jag gärna andras tyckanden.Precis som med filmer (blundar, sätter fingrarna i öronen och gör konstiga ljud på bio för att slippa uppleva trailers) vill jag helst inte veta någonting alls innan jag sätter tänderna i en historia. Förutom att den är förmodat bra. Vet jag för mycket dras jag inte med, då går jag omedvetet och väntar in händelser som jag läst på baksidan/sett på trailern. Och magin förstörs. Så jag är lite tudelad inför det här att skriva om böcker. Men nu gör vi ett försök! Den jag läst ut nu heter i alla fall "Färskt vatten till blommorna" av Valérie Perrin. En megasuccé, så ni är förmodligen ganska många som också läst den. Jag tyckte den var så seg i början att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Är inget fan av för ornamenterat språk, och ibland tycker jag att den här boken liksom vältrar sig i det. Det skapar bara snubbeltrådar i historien för min del, jag kommer längre ifrån karaktärerna och miljöerna istället för närmre.Men eftersom merparten av världens läsande befolkning verkar ha ä l s k a t boken så gav jag inte upp. Tryckte mig igenom tråket i början, det lugna tempot och det ibland väl poetiska språket. Och det är jag ändå glad för. Det var inte den bästa bok jag läst, men den var absolut värd att ta sig igenom. Den handlar om Violette, en kvinna med bökig bakgrund och låg självkänsla som gifter sig med en odåga som behandlar henne som skräp. Boken beskriver sen deras gemensamma liv, till två tredjedelar ur Violettes synvinkel. I den sista tredjedelen får man mera insyn i odågans liv, känslor och bakgrund. Och det är egentligen först då som boken blev intressant på riktigt för min del. Att få höra olika sidors versioner av samma händelser är alltid spännande. Väcker tankar, såklart. Knuffar en i riktning mot mera ödmjukhet och förståelse. Och det är fint. Det kan vi alla behöva med jämna mellanrum. Och det är nog också den största behållningen jag fick av den här boken, påminnelsen om just precis det. Att det finns lika många sätt att uppleva saker som det finns människor. I övrigt var historien fin (uppskattade relationen Violette har med sin dotter, väldigt fint beskrivet), men kanske inget som kommer stanna kvar så länge. Är faktiskt lite förvånad över att den här boken är så innerligt älskad. Jag kommer förmodligen inte att läsa något mer av Valérie Perrin. Och på tal om det - nu är jag på jakt efter en ny bok. Har ni några rekommendationer? ❤️Läs också:Stories I only tell my friendsKlicka gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst. 💓
