Spoiler alert - läs inte vidare om du inte vill veta vad boken "A Little Life" / "Ett Litet Liv" handlar om!Fick denna fråga här i bloggen för någon vecka sen, och tänker att jag besvarar den OCH skriver några rader om vad jag tyckte om boken "A Little Life" av Hanya Yanagihara som jag läste ut nyligen:"Är så nyfiken på hur du gör och tänker kring läsning? Vilka tidpunkter läser du? Har själv två barn, och liksom du älskar jag att läsa. Men har inte alls hittat ett sätt att lyckas med det sedan jag fick barn." Först och främst vill jag säga att jag hittade tillbaka till läsningen först för några månader sedan efter ett flera år långt uppehåll. Har också alltid ÄLSKAT att läsa, men sen jag fick barn har jag varken hunnit - eller orkat. Så jag förstår dig som ställer frågan till 1000%, jag tror många känner igen sig i det där att det är svårt att få in läsningen när man har små barn. Och ska jag vara riktigt ärlig så tog mobilscrollandet över bokens "tid", som för mig alltid har varit i sängen, på kvällen. 😬 Det var liksom minsta motståndets lag som gällde. Att läsa en bok kändes lite bökigt, mobilen var liksom lättare.Men! För några månader sen kom jag alltså igång igen, och för mig var det tough love som krävdes. BORT MED MOBILEN I SÄNGEN! 👊🏻 Jag tvingade mig själv att sluta ligga å slöscrolla, och gick och köpte en bok som jag visste skulle SUGA SIG TAG (A Little Life), just för att få mig själv över den första läspuckeln och inse återigen vilken LYX det är att få ge sig in i andra världar via grymma böcker.Och det tog bara några dagar, så var jag inne i min nya rutin: att LÄSA istället för att slöscrolla. Och missförstå mig rätt - jag scrollar fortfarande, men inte planlöst. Jag kollar de grejer som intresserar mig - sen sätter jag mobilen på nattläge och LÄGGER BORT DEN. Och plockar upp min bok. And I LOVE IT, så glad att jag äntligen är tillbaka på bokbanan! 😍 Men om vi nu skulle ta å snacka lite om boken jag högg då, "A Little Life" ("Ett Litet Liv" på svenska, men jag gillar att läsa på engelska)? Jag valde den just för att jag visste att det var en bok som fått priser och som måååånga verkade bli väldigt berörda av.Eftersom jag konsekvent vägrar att läsa på baksidan av böcker (det FÖRSTÖR JU, jag vill vara helt öppensinnad och fri från förutfattade meningar när jag kliver in i en historia) hade jag ingen aning om att det var en SÅ PASS ÅNGESTFYLLD bok, och hade jag vetat vad den handlade om hade jag inte valt den. Faktiskt. Jag var ute efter en engagerande historia, absolut - men att grotta ner mig i pedofili var inte det jag behövde. Men när jag väl börjat var jag ju tvungen att veta hur det gick för karaktärerna, så jag läste klart den.Jag inleder mina tankar kring boken med att säga att jag inte direkt rekommenderar den. Jag mådde dåligt av att läsa den, blev otroligt illa berörd - och har man de minsta egna känningarna av ångest, upplevt liknande trauma som de i boken eller självskadar tror jag att den kan verka direkt triggande. UNDVIK den i så fall. ❤️ "A Little Life" handlar om fyra killar (Malcolm, Willem, JB och Jude) som träffas på college, och man får sen följa deras vuxenliv som till stora delar utspelar sig i New York. Alla fyra karaktärer är intressanta men ju längre i boken man läser desto mer uppenbart blir det att detta är Judes historia, och boken handlar mer och mer om just honom.Redan från början anar man att Judes bakgrund är mycket mörk, och att hans barndom skiljer sig från de andras. Ju längre in i texten man kommer, desto mer vidriga detaljer avslöjas. Och författaren sparar inte på krutet. Det är pedofili, trafficking, misshandel, tortyr - allt vidrigt man kan tänka sig att man INTE vill att ett barn ska utsättas för - det bockas av under Judes uppväxt.Hans fruktansvärda erfarenheter gör honom fylld av skam, och resten av hans liv går ut på att försöka "lura" andra människor att han är "vanlig", inte "förstörd". På ytan skapar han sig det perfekta livet med framgång, vänner och pengar - men inuti är han fullkomligt söndertrasad. Hans avsky för sig själv manifesterar sig i självskador och ett minimerande av nära relationer - ingen får komma in på djupet, ingen får veta hans hemligheter, och han vägrar konsekvent att gå i terapi eller bearbeta dem med hjälp av någon annan.Personligen så orkade jag inte riktigt med allt det hemska. Att läsa om barn som blir utsatta för övergrepp gör mig illamående, för även om jag vet att just detta "bara" var en bok så utspelar sig ju tyvärr samma grymheter i verkligheten varje dag. 💔 Så jag stängde helt enkelt av. För vidrigheterna tar liksom aldrig slut, och det finns ingen ände på hur fantasifullt man (uppenbarligen) kan plåga ett litet barn. På det här planet gav boken mig ungefär samma känsla som filmen "Lilja 4-ever"; man tror liksom att NÅGON GÅNG SÅ MÅSTE DET JU BLI BÄTTRE - men det blir det inte. Det blir bara värre. Och värre.Jag vet att "A Little Life" har berört många, djupt. Det hände inte riktigt mig, förmodligen för att jag stängde av. Jag tog mig igenom hemskheterna, men spelade ner dem för mig själv med jämna mellanrum (för att orka) med att typ utbrista "Men nu får väl författaren ändå GEEEE SIG!". För mig blev det helt enkelt för mycket grymheter.Men. Även om jag då inte blev så pass berörd av historien som den kanske förtjänar, så var den stora vinningen för mig att den på ett realistiskt sätt visar vad trauma (särskilt trauma som inträffar i barndomen när vår självkänsla formas) faktiskt gör med människor. Den stora frågan blir liksom - kan en barndom fylld av trauma vägas upp av ett "lyckat" vuxenliv? Kan 40 år av framgång, vänner, omsorg, kärlek och fantastiska upplevelser sudda bort i alla fall delar av 15 års helvete - eller åtminstone få det att blekna? Kan en söndertrasad självkänsla byggas upp igen, med hjälp av mångårig kärlek och stöd från en omgivning som bryr sig? Och svaret på frågan (åtminstone i det här fallet) är - nej. Något som alla inblandade i Judes liv (inklusive läsaren) upplever som oerhört frustrerande. Och att en sån historia berättas är VIKTIGT. I mina ögon skapar "A Little Life" förståelse för något som många anhöriga till mänskor med trauman kämpar med: den OERHÖRDA frustrationen av att inte kunna laga fixa hjälpa - trots ton av kärlek, stöd och förståelse - och sorgen när den insikten landar. Allt GÅR inte att laga. 💔I boken antyds det (upplever jag) att om Jude varit villig att öppna upp sig om sina hemska erfarenheter i ett tidigare skede (han går till slut med på terapi, men är då omkring 50 år) skulle han kanske haft en bättre chans till ett lyckligare liv. En vettig synpunkt tycker jag, vi BEHÖVER HJÄLP för att hantera vissa saker i livet - och hur gärna familj och vänner än VILL vara den hjälpen, så KAN de inte alltid erbjuda det som personen ifråga behöver. Också en fin poäng, tycker jag.Så - summan av kardemumman för mig efter att ha läst ut boken var att själva historien blev jag inte jätteberörd av då jag helt enkelt inte orkade med att ta in den, men att de stora frågorna som boken ställer om psykisk ohälsa är SÅ VIKTIGA, och att det på så sätt är ett nyttig bok att läsa. Ni som också läst "A Little Life" - vad tyckte ni? Berätta GÄRNA, alltid SÅ intressant att höra hur andra upplevt samma bok. 🙏🏻Just nu läser jag "Rodham", en roman om vad som kunde ha hänt om Hillary Rodham inte hade gift sig med Bill Clinton. Klicka på hjärtat om ni gillade det här inlägget, så gör jag ett liknande om "Rodham" när jag läst ut den. 🧡
