Som några av er redan reagerat på har denna flaska synts ganska mycket i el bloggo på senaste. Och yes - jag har slutat amma. Jag gjorde det faktiskt redan för två veckor sen och det var SÅ skönt att fatta det beslutet. Precis som med Iggy så krånglade amningen ganska omgående. Jag kunde amma Tintin i timmar (bokstavligen), men efteråt var hon ändå vrålhungrig. Det kom för lite mjölk. Så fort hon var vaken var hon missnöjd och ledsen, eftersom hon var hungrig. Vi körde amning på dagarna och ersättning på nätterna. Men successivt gick vi över till mer ersättning på dagarna eftersom hon var konstant hungrig. Dessutom slank hon ner i vikt, och gick inte upp så pass mycket som hon skulle. Vi var på BVC var tredje dag och vägde Tintin, för att se att vikten gick åt rätt håll. Eftersom det kom för lite mjölk blev Tintin dessutom frustrerad vid bröstet. Ledsen och arg. Jag kände mig otillräcklig och minst lika frustrerad. Så jag beslöt mig för att sluta. Eftersom mjölken aldrig riktigt runnit till behövdes knappt någon nedtrappning, en sista amning efter att jag tagit beslutet att avsluta räckte. Så fort vi gått över 100% till ersättning vände allt. Tintin blev mätt och glad och var inte längre missnöjd så fort hon var vaken. Vikten ökade i ett rasande tempo och senast vi var på BVC hade hon gått upp ganska mycket mer än vad hon "behövde", då kom även det på banan. Hon var inte längre frustrerad - och jag behövde inte längre känna mig otillräcklig. Dessutom började nattsömnen funka, och både Tintin och jag fick snusa i två- eller tretimmarsintervaller istället för att befinna oss i ett konstant tillstånd av ickesömn/ickevaken och ett evigt snuttande/ammande. Vi hade säkert kunnat få amningen att funka om vi hade kämpat på x antal veckor, men jag kände inte att det var värt det kriget. Med Iggy harvade vi ju på i tre månader, och det var SÅ jobbigt. När vi la amningen åt sidan med honom var det en sån enorm lättnad; vi fick en glad bebis, en glad mamma och en glad familj. Det fanns inte på kartan att försöka lika länge den här vändan. Det ville jag inte utsätta oss för. Förra gången kämpade jag så länge för att jag kände mig misslyckad. Eftersom jag fött med planerat kejsarsnitt kände jag mig redan i underläge på något sätt - jag var ingen "riktig kvinna", liksom. Hade stött på så mycket dumma kommentarer kring mitt val av hur jag ville föda barn så jag var lite nedtryckt i skorna på alfakvinnefronten, kände mig lite sämre än de som födde vaginalt. Att kunna amma blev därför någon slags prestigegrej - det MÅSTE jag ju fixa - annars var jag ju ÄNNU sämre, typ. Så känner jag inte alls den här gången. Dels fanns det noll skam över att vilja föda med planerat kejsarsnitt, dels har jag inte alls stött på lika många oinsatta kommentarer kring mitt val av förlossning this time around. Förhoppningsvis beror det på att utvecklingen och de allmänna insikterna går framåt på det här området, och att folk vet bättre i dag än för fem år sen. Eller så beror det på att jag nu har en större plattform som lockat till sig fler likasinnade? Att jag helt enkelt sluppit den mesta kritiken för att ni som hänger här förstår mig. I don´t know. Oavsett så fanns det noll prestige kring amningen den här gången, den var inte så viktig för mig eller för oss. "Det blir vad det blir", tänkte jag. Och om det skulle bli krångel var min plan att inte harva på för länge och må dåligt. "En glad förälder är en bra förälder", som ni vet. Väldigt skönt också att kunna dela på all matning med Niklas. Tänkte skriva ett inlägg med mina bästa tips kring flaskmatning eftersom jag får en del frågor på ämnet. Ställ eventuella undringar kring detta i kommentarsfältet så tar jag med det i inlägget jag skriver. Hoppas få till det nästa vecka. Puss och kram, och om det är fler därute vars amning inte funkar, kom ihåg det som min fina barnmorska sa till mig innan jag lämnade BB: "Sätt mamma först. Ni kan gå till affären och köpa fantastisk ersättning till ert barn, men ni kan inte gå till affären och köpa en ny mamma."❤️
