Nu ska jag berätta något fint. Som ni vet var ju varken jag eller Niklas särskilt taggade på bebistiden. Om jag ska vara ärlig har jag nog mest sett en ny bebis som ett lite småbökigt bihang i två år, tills dess att hon växt till sig och man kan börja kommunicera. Men. Men, men, men. SATAN I GATAN vad jag gillar den här lilla godingen alltså! 😍😭 Både jag och Niklas är förvånade hur mycket vi kände för Tintin ganska omgående efter att hon kommit ut ur min mage. Och såklart hajade vi att vi skulle känna värme och kärlek för vår bebis, det är inte det jag menar. Nej, jag menar att vi båda är lite golvade av HUR MYCKET värme och kärlek vi känner. För det är ju inte självklart, oavsett hur taggad eller icke taggad man är på bebis och bebistid. Det kan ta ett tag att få stora känslor för sitt lilla knyte, eller så finns de där direkt. Det är olika för alla, och olika för varje bebis skulle jag tippa. Kanske beror det en del på att man den här gången vet lite mer vad man får. Vi har världens godaste lilla fyraåring som konstant strösslar lycka omkring sig och fyller våra liv med sånt vi aldrig någonsin skulle vilja vara utan igen. Man har liksom lite mer koll på vad det innebär att få barn - hur stort det är. Man förstår hur mycket mer innehållsrikt livet kommer bli på grund av den här goda bebisen. Detta nya fina tillskott till vår lilla flock. ❤️ Vi har döpt henne till Gosmusen, förresten. 🐭 För att hon ser ut som en liten söt mus, och för att hon är så rackarns gosig. Iggy blev en groda, och nu har vi en mus. Jag och Niklas är bra på att göra söta smådjur helt enkelt. Och goda ungar, såklart. 💞
