I går kom vi hem, och eftermiddagen och kvällen var ljuvlig. Vi hängde med mormor och Iggy, och Oliven, Mackanrackarn och Essa kom över och bebisgossade. Allt var hunkydory, happyclappy å peaches and cream. Men. För nu kommer ett men. Natten var H-E-M-S-K, och halva den här dagen också. Nu har det ordnat upp sig, och jag funderade en sekund på att inte säga nåt om känslostormen, alla tårar eller den massiva tröttheten - för just nu PALLAR JAG INTE MED kommentarer om att jag skulle vara otacksam, negativ etc - men så kände jag bara att: "Nä, om jag inte skriver hur jag känner kan jag lika gärna strunta i att blogga överhuvudtaget." Så nu kör vi. Vi fick den här fina buketten av min mamma i går. Och såklart hade hon en tanke kring om hur den var komponerad. En rosa hortensia, rosor och klöverblom symboliserade det ljuvliga i att få barn, och tistlarna och rostaggarna det bökiga. Fina mamma. 💘 Om förlossningen och tiden på BB var 100% hortensior och klöverblom, så var natten till i dag och dagen fram till lunch taggar och tistlar. För natten till i dag var nog bland det värsta jag någonsin upplevt. Vår lilla brutta är en riktig liten sugfröken, och från kl 21.30 till kl 04.30 ville hon inte släppa mina tuttar ur sin mun. Mina bröst är för tillfället extremt sargade, bara att nudda dem gör ontontont. Att då ha en bebis som suger frenetiskt på dem i sju timmar i sträck var...ren och skär tortyr. Som om någon stack in tre vassa knivspetsar i bröstvårtorna, och snurrade knivarna runt, runt, runt - sju timmar i sträck. Jag höll på att tappa förståndet. Så fort jag försökte få henne att släppa bröstet pep hon som en liten gris, varpå min stressnivå över att även Iggy skulle vakna sköt i taket. Vilket såklart gjorde att jag inte vågade testa mer än några sekunder i sträck - och då funkade det givetvis inte. Tog till snabblösningen med bröstet i munnen, och skapade min alldeles egna onda (bokstavligen OCH bildligt talat) cirkel. Så där låg jag i sängen, smärta som konstant sköt ut i hela kroppen utan en enda paus, svinstressad över att Iggy skulle vakna (vilket han inte gjorde, inte en enda gång - så i natt tänker jag inte stressa över det alls), DÖDSTRÖTT (inte blivit mycket sömn på BB) men utan att kunna eller vilja somna. I och med att jag inte kunde lägga ifrån mig Tintin vågade jag inte försöka sova med henne på mig - tänk om jag skulle rulla på henne, skada henne på något sätt? Sen gjorde det så oerhört ont dessutom, så det var fysiskt omöjligt att somna. Åsså var jag sådär allmänt tilltufsad som man såklart är efter att ha fött barn. Blödande underliv, sammandragningar i livmodern, ickefungerande magmuskler och annat myz. Mycket på en gång. När klockan närmade sig 03 gick jag upp och hämtade en napp. Tänkte att det var min nödlösning, nu skulle det gå att byta bröst mot napp. Men nej. Det gick inte alls. HOPPLÖSHETEN som jag kände där och då alltså. Jag bara grinade. Niklas har dessutom inte sovit på en hel vecka, så han var ett vrak. Min plan var därför att stå ut till morgonkvisten, då han förhoppningsvis hade kunnat sova lite och kunde ta över. Vid 07.30 tog han Tintin, jag sov i 2,5 timma. Sen gick han med Iggy till föris och när han kom hem kraschade vi båda. Så vansinnesslitna båda två. 💔 Men. Ofta behöver man ju krascha för att ta sig samman igen, och efter en promenad i solen (Niklas), två leverpastejmackor och mys med mamma med en ursöt sovande Tintin grymtandes bredvid oss (Vanja) kom krafterna tillbaka. Och med krafterna kom logiken. Och sansen. SJÄLVKLART ska vi inte köra oss i botten när det finns hjälp att få och knep att ta till. Niklas gick ut och köpte ersättning. Som barnmorskan var noga med att påpeka innan vi åkte hem i går: "Sätt mammas välmående först. Ni kan gå till affären och köpa fantastisk ersättning till er bebis, men ni kan inte gå dit och köpa en ny mamma.". Blir det samma visa i natt så kör vi på ersättning. Jag klarar inte en till upplevelse som den jag hade natten till i dag. Med ersättning kan Niklas ta över och underlätta på ett helt annat sätt dessutom. När vi fått ny energi och hade en ny game plan kändes allt mycket, mycket bättre. Till och med riktigt, riktigt bra. Och då vände det. Under dagen har Tintin sovit i två långa omgångar, och så har vi ammat. Och även om det gjort ont så har det gått bra. Det är skillnad på att amma med sargade bröst och få ett par timmars paus emellan, och att amma med sargade bröst konstant i sju timmar. Såklart. Så eftermiddagen har varit jättefin. Tintin är den godaste lilla brutta som jag någonsin sett och jag och Niklas har återigen kommit fram till att vi är ett ruskigt bra team i både medgång och motgång. Vi har hjälpt varandra, kommit fram till bra lösningar trots vår lite extra komplicerade situation på grund av insomnin, myst i soffan, ätit fler leverpastejmackor och tittat på Billions med en übergod minibebi i famnen. Det blir bra det här. ❤️
