Tack, tack, tack, tack, TACK OCH ÅTER TACK! ❤️ Tack för all pepp senaste dygnet, tack för all magiskt fin respons på förra inlägget, tack för att ni delar med er av ERA stories! Att få höra om andra som varit i samma ruskträsk och kommit UT är guld värt. TACK! 🙌🏻 I dag är det bättre. Mycket bättre. Amningen gör fortfarande ont, men det är inte knivspetsar i bröstvårtorna längre. Nu är det mer en gnagande slitagekänsla, i kombination med små regelbundna strålar av smärta. Mums mums. Bättre är det i alla fall. Jag har kört på med amningsnapp och purelansalva och det har hjälpt. Ska även kika på Multi Mam-kompresser som bedövar och som flera av er tycker varit den stora räddningen. Tack! Just de här första dygnen verkar ju vara väääääldigt kämpiga för väldigt många - både fysiskt och psykiskt. Och det verkar också som att det finns en klassisk "helvetesnatt", när mamman lider pin och bebisen liksom lägger sin "mjölkbeställning" som får igång amningen. Några av er hade lyssnat på och tipsat om avsnitt 90 av Förlossningspodden där detta fenomen tydligen förklaras alldeles fenomenalt. Länkar den (del 1 hittas här och del 2 hittas här) så att ni andra som skulle vilja lyssna på avsnitten kan göra det. Massa bra info om bebisens första dygn, amning, flaskmatning osv verkar det som. Goda lilla vampy...ehh, jag menar unge! 😜 Natten till i dag gick bättre. Vi testade ersättning i går och hon fick i sig lite, testade det även i natt men det funkade sådär just då. Amningen funkade dock bättre iom att det inte gjorde lika ont, så jag körde på det. Och när jag hade ammat klart vid 01 SOV UNGEN faktiskt - ända till kl 04..! 🙌🏻 Var helt chockad när jag vaknade och insåg att det gått tre timmar sen jag tittat på klockan senast. Hon sov uppbullad på en kudde bredvid mig i sängen. Försökte på TUSEN vis att få henne att sova i sitt näste, i sin maxi-cosi, i nästet bredvid mig i sängen med mera med mera. Inget funkade. Som mest sov hon vidare omkring två minuter i nästet innan hon vaknade. När jag la henne på mig tog det 30 sekunder innan hon pangsov. Men kuddlösningen funkade, då fick hon vara nära och det kändes ändå säkert. Fick dock en annan härlig överraskning i natt. När jag vaknade där runt fyrastrecket blev jag först chockad av att jag fått sova tre timmar i sträck. Sen kom en annan chock - hela kroppen började hoppa och jag frös nåt förfärligt. Mmmm, frossa. 😬 Yes! Härligt. Brösten var STENHÅRDA och GIGANTISKA, nu var det dags för mjölkstas tydligen. Som tur var hade jag läst lite om det på kvällen, eftersom jag trodde jag började få mjölkstockning (vilket jag då lärde mig är väldigt ovanligt att få inom 10 dagar efter förlossningen, då är det oftast mjölkstas det handlar om, ska försvinna efter 30 timmar). Så jag visste var det var. Men inte sjuttsingen gjorde det upplevelsen härligare. FY SATAN vad vi brudar får STÅ UT MED, känner jag? På gränsen till orimligt ju? Och mitt i allt det här kroppsliga kaoset ska vi ta hand om en nyföding?! Vete sjuttsingen hur Moder Natur tänkte här alltså. Mer rimligt vore väl att man mådde som en regelrätt drottning när det var dags att börja agera förälder? Nåväl. Där låg jag i alla fall och kallsvettades och krampade så hela sängen hoppade - då vaknade Iggy och ville komma upp i min säng. Och var sjukt missnöjd över att det låg en bebis på hans plats. Så mitt i frossan, medan jag desperat försökte hålla koll på Tintin i allt kroppshoppande fick jag dessutom det tveksamma uppdraget att övertyga Iggy om att det fanns plats för honom också, att bebisen inte skulle vara jobbig och att han inte skulle vara ledsen. Mycket on a plate, typ. Men det GICK BRA. Iggy klättrade upp i sängen, frossan la sig, Tintin ammade - medan Iggy klappade på mig för att det inte skulle göra så ont (#GULLO 😭😍). Sen trängdes vi resten av natten i vår lilla 90-säng, Iggy sov som en stock, Tintin sov på mig (fanns inget utrymme att rulla NÅGONSTANS WHATSOEVER så jag var inte rädd att skada henne) och jag halvsov tills dess att Niklas kom och plockade med sig Tintin kl 07. Phu. En ganska kaosig cirkus till natt som ni hör, men ända megasuperdupermycket bättre än natten innan. Så det går i alla fall åt rätt håll. Även i dag har amningen funkat bättre (verkar som att "mjölkbeställningen" nu är lagd och mjölken runnit till), och känslan overall är bättre. Tänker att det sakta men säkert borde bli lättare för varje dag som går nu. Och som med allt jobbigt man går igenom så är det absolut viktigaste att ha med sig: "Det går ÖVER. Det är inte för EVIGT.". Tack återigen för alla fina tips, känslor och stories ni delat med er av. Betyder så mycket. 💘 Puss och kram från Robotits. 💣💣
