På Alla Hjärtans Dag kom min och Jossans senaste poddis ut, och dagen till ära valde vi att prata om kärlek. Dock med en twist - nämligen kärleken till oss själva, och hur valet vi båda gjort att leva nyktra är en stor del av just det där med att älska oss själva. Jossan firade nyligen 8 år som nykter, och jag dryga 2. Vi har olika typer av alkoholproblematik och därför också olika sätt att hantera den på. Jossans pappa gick bort till följd av sin alkoholism, även hon har ärvt den sjukdomsgenen och hennes sätt att förhålla sig till alkohol är därför att helt utesluta den ur sitt liv. Läs mer om Jossans nykterhetsresa här. Min relation till alkohol har varit problematisk så länge jag kan minnas. Eller - INTE minnas, rättare sagt. Jag var alltid den som konstant drack för mycket, blev totalt gränslös och gjorde märkliga / puckade / farliga saker. Jag fick alltidalltidalltid minnesluckor och kunde aldrigaldrigaldrig sluta dricka när jag väl hade börjat. Som så många andra som inte kan hantera alkohol blev min lösning att försöka kontrollera sättet jag drack på. Mina kompisar fick ha hand om mina kreditkort så att jag inte kunde köpa drinkar obehindrat (funkade aldrig, jag snodde öl direkt från baren, drack slattarna som stod i hörnen på dansgolvet eller fick någon att bjuda mig på shots). Jag bestämde mig ömsom för att bara dricka vin, bara dricka öl, bara dricka vodka, aldrig blanda, aldrig dricka sprit. Funkade aldrig heller - så fort jag fick i mig den där första droppen alkohol spred sig ruset i hela kroppen och det enda jag ville var att behålla det - genom att på alla sätt jag kunde dricka mermermer. Klassikerna "varannan vatten" eller "två drinkar, och that´s it" försökte jag mig också på. FAIL, såklart. När jag insåg att jag var den ENDA av mina vänner som alltid blev för full, alltid gjorde dumma grejer på fyllan och aldrig kom ihåg något från kvällen innan (andra kunde ju bli askalas men minnas allt de gjort och fortfarande fungera som mänskor när de var fulla), plus att jag blev livrädd min egen förmåga att faktiskt utsätta mig för livsfara (vet inte hur många svarttaxibilar jag hoppat in i) och insåg riskerna som uppstod VARJE GÅNG JAG DRACK (såra de jag älskar mest i och med gränslösheten) blev jag livrädd för alkohol. Metoden nu blev att försöka koppla ihop gångerna då det gick år helvete med de situationer jag befann mig i. Kanske kunde jag dricka på AW:n med tjejkompisarna, men inte om vi gick ut och festade? Men NEJ. Efter att ha supit ner mig totalt på en FAMILJEMIDDAG HEMMA HOS PAPPA (!) insåg jag att det inte fanns NÅGRA "säkra" tillfällen överhuvudtaget för min del där alkohol var inblandat. Metoden då blev att försöka begränsa tillfällena då det var möjligt för mig att dricka. I ganska många år var jag därför livrädd för fester. För att gå ut. För tjejmiddagar. AW´s. Eftersom det fanns alkohol där, och jag riskerade att bli ett monster om jag började dricka. Det märkliga är, att jag inte NÅGON GÅNG under alla dessa år tänkte tanken att jag faktiskt kunde SLUTA DRICKA. Det var liksom så djupt inpräntat i mig att alkohol liksom "ingick". Skumpa på AW´m, snaps på familjemiddagen, öl i bastun och vin på midsommarfesten. Att sluta med alkohol hade jag inte ens tänkt på, min lösning var alltid att försöka kontrollera den i de situationer jag blev utsatt för den. Sen träffade jag Jossan. Och när hon var så extremt öppen med sina alkoholproblem och sitt livsval att leva 100% nykter insåg jag att lösningen ju funnits där mitt framför näsan på mig hela tiden - jag skulle såklart SLUTA DRICKA. Att i resten av livet undvika sammanhang där alkohol förekom var ju vansinne. Att ursäkta sig med än det ena, än det andra för att "slippa" dricka: "Jag måste upp tidigt i morgon / Jag kör / Känner mig lite hängig" var ju ingen lösning alls, bara en förhalning. Nej - först då insåg jag att det enda som skulle funka för mig var att ta beslutet att inte dricka ALLS. Att Jossan (som inte direkt var sinnebilden av den klassiska alkoholisten) varken skämdes för sina problem eller försökte mörka dem gjorde att jag tänkte att "Ja, men om HON inte skäms - varför ska då jag göra det?". Att inte kunna kontrollera sig kring alkohol var (är) så enormt skam- och skuldbelagt (särskilt som kvinna), och jag tror det var roten till varför jag försökte hantera den istället för att eliminera den. För att eliminera alkoholen skulle ju innebära att jag erkände att jag hade problem med den. Och det var ju...skamligt. Men. Där och då tog jag beslutet att NEJ, det är INTE skamligt att erkänna att man har problem, och det är dessutom VIKTIGT att vara öppen med det. Just i och med att Jossans öppenhet var så viktig för mig så känner jag ett stort ansvar att vara det jag med. Dels för att visa på att folk med alkoholproblem kan se ut och vara på en massa olika sätt, dels för att göra det mindre skamligt att ha den här problematiken (ju fler vi är som syns och pratar om detta, desto mindre skamfyllda och ensamma kommer andra i samma situation känna sig). Men framförallt vill jag vara ett exempel på en person som visar att det faktiskt går att VÄLJA BORT alkohol, att man inte MÅSTE "hantera" eller försöka kontrollera den. Att det är NOLL SKAM i att på en fest tacka nej till alkohol, att man INTE BEHÖVER ursäkta sig - det räcker med att säga "Nej tack, jag mår mycket bättre utan". Det är COOLT och STARKT att våga ta och stå för beslut som man mår bra av. I dag dricker jag endast alkohol i extremt små mängder, och endast hemma med Niklas. Att ta ett halvt glas gott rödtjut till pastan eller oxfilén på lördagkvällen i köket kan jag göra. Det händer några gånger per år, det är en livsnjutargrej rent smakmässigt. Jag är alltså per definition inte alkoholist, som automatiskt triggas att dricka mer så fort jag känner smaken av alkohol. Men där och då är också det absolut enda tillfället då jag dricker. I extremt små mängder. Numera AVSKYR jag ens den minsta antydan till fylla, eller ens lätt berusning. Det påminner helt enkelt för mycket om allt kaos jag utsatt mig och andra för genom åren, på grund av alkohol. Ångesten sitter i muskelminnet på något vis. Alla andra tillfällen där alkohol förekommer är jag numera med på - men utan att dricka. I alla andra sammanhang är jag helnykterist. På dop, på bröllop, på AW´s, på tjejmiddagar, på semestern, på kräftskivan, på midsommar. ALLTID. Det är det enda sättet jag kan hantera mina alkoholproblem på, och det är vansinne att jag inte kom på det tricket tidigare i livet. Att jag behövde bli uppemot 40 bast för att inse att man KAN VÄLJA BORT alkohol. Men det är väl just det som är problemet, och just därför jag skriver inlägg som detta: Att alkohol är så intimt förknippat med i princip ALLT som är mysigt, romantiskt, festligt, härligt och kalasigt, att man "måste" ha en giltig ursäkt för att INTE dricka vid alla dessa tillfällen - och att man genom att leva nyktert erkänner en skamlig alkoholproblematik. Och det är just därför det är så enormt viktigt att belysa det här ämnet, så att andra i samma situation ska förstå att det skamliga är inte att ha de här problemen, det skamliga ligger i samhällets sätt att (enligt mig) se ner på oss som har dem - något som hindrar oss från att erkänna dem och GÖRA NÅGOT ÅT DEM. Är så evinnerligt tacksam att Jossan varit en sån fin förebild inom det här för min del (och många, många andra) och hoppas såklart genom att vara lika öppen jag med också kunna inspirera och hjälpa och lyfta frågan. För jag vet att ni är många därute som kämpar med alkoholproblematik av olika slag, och jag vill så gärna att ni alla ska kunna må bra, och att ingen av er ska behöva skämmas. Genom att vara öppen och ärlig hoppas jag kunna visa på att det varken är skämmigt eller dåligt att ha problem med alkohol - det viktiga är att palla erkänna problemen för att kunna ta tag i dem. Och självklart vill jag också ge pepp och stöd till alla er som väljer att leva nyktert även om ni inte har alkoholproblem - men för att ni mår bättre och trivs bättre med det. Vi som inte dricker ska inte behöva känna att vi måste förklara oss hela tiden, det ska givetvis vara lika självklart att inte dricka som att dricka. För nej, man är ingen party pooper om man inte "hänger på". Man drar inte ner någon stämning. Förstör inte festen. Är det någon som drar ner stämningen är det i så fall de som ifrågasätter andra mänskors livsval, de har faktiskt ingen rätt till det. Alla måste få göra det som de mår bäst av. Det är som sagt kärleksfullt gentemot sig själv, coolt och starkt att ta beslut som kanske går emot normen en smula - men som man vet är bäst för en själv. Jag är så innerligt glad att jag äntligen hittat min väg på det här området.❤️ Lyssna på vårt poddavsnitt "Varför vi valt att leva nyktra" för att höra mer om min och Jossans respektive alkoholresor. Läs andra blogginlägg jag skrivit om alkohol här. Hit kan du vända dig för att få hjälp med alkoholrelaterade problem: Alkoholhjälpen.se AA.se Namdemansgarden.se CapioMaria.se
